Howdy Sailor!

Snipp snapp snut

2010-10-31T12:53:00.003+01:00

Jag har lärt känna människor jag annars aldrig skulle ha träffat. Det är det bästa med att ha bloggat. Och så har jag lärt känna Howdy Sailor. På gott och ont kan man säga.

Men det är inget roligt längre och då tänker jag göra något annat istället.

Tills nästa gång ...

Sportsliga olater alt. osportsliga later

2010-09-17T14:14:00.000+02:00

Hockeyspelare spottar på isen. Även vid de tillfällen de inte har snusprillor i munnen blir det äckliga fläckar som snabbt fryser fast. Konståkarna, oavsett kön, skulle aldrig komma på idén att spotta. Ändå är deras träning minst lika ansträngande och krävande.

Baskettränare röker mellan passen. De står precis utanför skorummet så att stanken smyger sig in i arenan. Jag trodde det ingick i basketens balla hiphopkultur men har förstått att basket och rökning inte nödvändigtvis hör ihop i alla kommuner.

Ridlärare kan inte svara i telefon. Man kan ringa och ringa och signalen kan ljuda i stallgången så att hästarna blir alldeles stirriga men att svara klarar en ridlärare inte av. Det får kontorspersonalen göra som kommer lite senare. Under tiden missar ridskolan en massa viktigt information om sjukskrivningar och annat, för att inte tala om alla potentiella nya kunder som tvingas lägga på. Så här är det i alla fall på de två ridskolor vi är medlemmar i.

Och jag raljerar och generaliserar men kan ändå inte låta bli att förundras över vilka olater som hör hemma i vilka sporter. Och varför?

Lydig, grinig och faktiskt ganska rädd

2010-08-23T12:55:00.000+02:00

Risken är att jag blir lite grinig framåt eftermiddagen och det har inget att göra med att min nya bil precis har kraschat. Eller att min semester är slut. Eller att jag fortfarande inte har något ”v” på min jävla hemdator (märkte ni att förra inlägget skrevs utan ”v”?). Nej, min stundande grinighet har helt och hållet att göra med att jag inte fick äta upp min lunch. En lastbilschaffis satte nämligen stopp för det.

Säg mig nu om detta inte är ett märkligt scenario: Jag sitter och käkar svampgryta i min mammas kök efter att ha parkerat lånebilen på hennes privata parkeringsplats i den inhägnade trädgården. Då knackar det ilsket på dörren och utanför står en lastbilschaffis som kräver att jag flyttar på bilen så att han kan leverera varor till kyrkan som ligger bakom. Märk väl att detta aldrig tidigare har hänt under de 16 år jag har parkerat utanför huset, eftersom kyrkan har en egen vändplan. Den har dock inte chaffisen hittat och han är heller inte intresserad av att göra det. Alltså får jag lämna min mat på bordet, sätta mig i bilen och köra iväg eftersom det inte finns några andra lediga parkeringsplatser i närheten (det är ju både en turistfälla och första skoldagen).

Jag är väldigt lydig, som ni märker. Eller så är jag bara rädd för stora lastbilschaffisar. Hungrig är jag också och sannolikt grinig. Fy fan.

Ett fotoproffs är spårlöst borta

2010-08-06T21:12:00.004+02:00

Med en fot i journalistiken och en i ... tja, nåt annat, är jag ganska stirrig med löpsedlar som illustrerar brottsoffer. Jag projicerar allt på mig och mina kära och så gör det så förbenat ont. Lilla Engla, till exempel, nästan på dagen lika gammal som min stora tös. Och så alla mördade medsystrar som liknar en polare, arbetskamrat, föreningskompis eller kanske granne.

Den här gången är det på riktigt. Hon har fotat min dotter på konståkningen och hon har tagit bilder till mina reportage. Det känns outgrundligt.

Eni Ini Ici

2010-08-02T19:38:00.003+02:00

Bokstaen mellan C och B på mitt tangentbord funkar inte. Eller: den mellan U och W i alfabetet. Därför är första ordet i det här inlägget inte omedetet felstaat. Det är sårt att ara skribent i dessa tider.

Kråkorna kraxar kring borgens torn ...

2010-07-28T12:40:00.011+02:00

Kommer ni ihåg den låten? Huset Silfvercronas gåta hette teveserien från 1974 där två barn följde en katt genom en spegel och reste i tiden. Om jag inte minns fel satte lille Lasse (som alla barn hette 1974) ett FNL-märke på Gustav Vasas brynja. Ja, hela serien var så där härligt tillrättalagd som det endast kunde vara just 1974, med syftet att lära alla barn att "herrarna" var onda och "bönderna" (folket) goda.

Tyvärr bryr sig inte barn så mycket om budskap. De vill ha en bra story helt enkelt och skiter i om den är anti eller pro ditten eller datten. Det är möjligt att man hade kunnat låta självaste Adolf Hitler vara hjälte i en tillräckligt spännande serie utan att barn skulle störas nämnvärt.

Riktigt sjuttitaligt blev det i Huset Silfvercronas gåta när filmfotograferna bestämde sig för att göra en tidig von Trier, och låta kamerorna vara rörliga. Ibland brydde sig skådespelarna inte ens om att se åt kamerans håll när de talade. Därför kunde dialogerna emellanåt vara lite svåra att följa.

Och sången, minns ni den? Den som fick det att ila längs ryggraden redan innan programmet började:

Galaxer i mina braxer sjöngs ungefär samtidigt av samma person, tror jag.

Nu till saken: För några dagar sedan hittade jag och barnen boken Husen Silvercronas gåta på tippen. Jag blev givetvis överlycklig. Äntligen skulle jag få möjlighet att lära ungarna lite sann sjuttiotalskultur.

Trodde jag. Redan på första sidan insåg jag nämligen att något inte stämde. Silvercrona? Hette det inte Silfvercrona? Nåja, tänkte jag och började läsa ... och slutade några rader ner när jag insåg att Lasse numera hette Jonny. Va fan? Jag bläddrade olyckligt vidare i boken och hittade Gustav Vasa men inget FNL utan Greenpeace. Så här får det ju inte gå till! Vem är den skyldiga?

Jag har nu forskat i händelsen och kan konstatera att teveseriens skapare Gunila Ambjörnson 1992 bestämde sig för att modernisera sagan och ge ut en bokversion av den. Till och med mobiltelefoner fick hon med men hon bestämde sig aldrig för att kolla om de funkade på 1400-talet. Lite synd när hon redan börjat sabba mina barndomsminnen, tycker jag.

Äh, jag är bara bitter. Ungarna gillar boken ändå och teveserien går ju att köpa i box.

Idioten var ute och körde ...

2010-07-23T15:29:00.006+02:00

Idioten var ute och körde full igen. Och så blev det som det blev i legenden om finnen Pekka: vägen svängde men inte Idioten så Idioten for åt skogen. Eller, i det här fallet, åt Howdy Sailors trädgård där hennes lilla gula stod parkerad.

Två meter till höger om den lilla gula syns vägen som borde ha valts istället för gräsmattan. Men det vore att kräva för mycket av ett fyllo med alldeles för låg IQ.

Det blev en rejäl smäll. Howdys lilla gula slungades flera meter bort och fick hela fören intryckt. Även Idiotens bil krossades i krocken och Idioten själv fick nog lite ont. Trots det valde Idioten att chansa på att íngen märkt något. Han startade sin bil igen, backade ut och körde i ilfart från brottsplatsen.

Kvar på marken låg splitter från såväl Howdys lilla gula som Idiotens svarta Landrover. Det till och med stod "Landrover" på en av lyktorna som han lämnade kvar. Och i husen intill tryckte grannarna näsorna mot sina fönster.

Med detta vill jag bara säga att jag är tillbaka från min semester och datorn verkar funka fortfarande. Till skillnad från min lilla gula som måste flytta till skroten men som i alla fall förärades med ett sista inlägg.

Glad sommar allihop!

2010-07-04T12:55:00.006+02:00

Min älskade svärmor och vän har gett mig en utmärkelse. Jag vet så lite om sådana men blir ändå så rörd av hennes formulering. Varmt tack och ha en härlig sommar, så ses vi om några veckor!

(Nu bär det av norrut ...)

Rysk roulette

2010-07-02T20:38:00.004+02:00

Varje gång morfar hade satt ihop en möbel från Ikea brukade han stolt berätta hur många bitar som blev över. Efter det var det lite av ett spel att se vem som nyttjade möbeln när den brakade ihop.

På andra sidan Atlanten, ungefär samtidigt, var det lite av ett spel att se vem som skulle ta hand om retrieverhannen Stryder när han dog. Jycken hade trots sin stora ras lyckats bli 21 år gammal och var ganska ofta utlånad till vänner när husse och matte var på resa. Jag lärde känna familjen när de var på semester i Oregon och bjöds genast med ner till husbåten i Sausolito Bay vid Golden Gate-bron till San Francisco. Stryder tyckte för övrigt om att simma i det hajtäta vattnet, ytterligare lite av ett spel i hans fall.

Igår hade vi i familjen ännu en av våra ändlösa diskussioner om vi ska skaffa hund eller inte. Ställningen var som vanligt 5-1, med maken i ensamt underläge, när Tolvåringen tröstade honom med att hundar ändå inte blir särskilt gamla. Jag vet inte varför, men jag berättade då om stackars Stryder som var så gammal att han kunde misstas för en ryamatta.

Maken bara fnös och återgick till att försöka skruva fast vitrindörrar på en Billyhylla. Ganska snart kom hans vän bilmekanikern till undsättning och tillsammans kom de fram till att Ikea hade placerat hålen i hyllan fel så att det var bäst att borra nya. Jag informerade givetvis de tu om att det var etthundra procent säkert att Ikea inte hade felkonstruerat sin största bästsäljare och att herrarna kanske skulle vara behjälpta av att läsa manualen. Suckande gick de med på detta och ganska snart var dörrarna på plats utan att ett endaste surr hörts från borrmaskinen.

"Den var ändå inte smart konstruerad", mumlade min man och fick medhåll av sin vän. De tog därefter sina tekoppar och gick förargade ner för att hänga tvätt (ja, det är sant!) när jag till min förfäran hittade en låda med Ikeaskruvar och annat inplastat småkrafs.

Cirkeln är således sluten med såväl urgamla hundar som tidlösa Ikeamöbler. Och mitt i allt sitter jag och känner inte riktigt för att vara med i spelet.

Svettig och lydig

2010-06-29T13:49:00.005+02:00

Igår försökte jag lösa soduku med mascara istället för penna. Med läppglansen funkade det inte alls. Sen övervägde jag att börja röka, av ren och skär tristess alltså. Alla andra gjorde ju det och de verkade inte lida lika mycket som jag.

Av vadå, kanske ni undrar? Jo, bilbesiktningen förstås, ett ursvenskt fenomen i alla dess ursvenska former. Det var 16 bilar före min när jag kom dit vid kvart i två. Halv tre var det fortfarande 16 bilar före min och då började jag ana att allt inte stod rätt till. Ni kanske tycker att jag är lite trögtänkt men då ska ni kolla på bilden här och kääännna hettan. Försök sedan föreställa er hur det skulle vara att behöva tänka i den temperaturen.

Hett som i helvetet. Och jobbigare därtill.

Tiden fick jag som sagt att gå tack vare ett gammalt sodukupussel som låg i baksätet. Någon penna fanns dock inte i hela bilen, vilket kan anses oprofessionellt av en människa som titulerar sig journalist. Nåväl, efter att ha ratat ett alldeles för blekt läppglans insåg jag att det faktiskt går att skriva med mascara om man bara håller penseln helt rak och stoppar in den i hylsan medan man tänker. Mina medväntare rökte som borstbindare och hade jag bara varit lite modigare hade jag bett att få en cigarett. De verkade ha så trevligt där de blossade och diskuterade tillsammans.

Nåväl, några minuter i tre tyckte jag att det var lite konstigt att det fortfarande var 16 bilar före min. Lyckligtvis delades min undran av mannen framför som gick och frågade personalen. När han kom tillbaka berättade han att

1. vi borde ha läst skylten (se nedan)
2. datorsystemet hade brakat ihop så det var först till kvarn som gällde sen några timmar tillbaka (vi som stod i kö trodde att de som åkte in i kontrollen var såna som bokat tid)
3. det var bäst att inte klaga eftersom personalen var så sur att bilen sannolikt skulle underkännas då.

Väntan kan bli lång på grund av personalbrist. Skitsnack, snarare dålig information.

Vad får då ett gäng människor att sitta i timmar och stekande hetta och verkligen lida utan att ifrågasätta någonting? Vad får andra människor att inte ställa sig i samma kö utan bara chansa på att datorsystemet kanske är kasst och därför tränga sig före och bara glida igenom? Vilken av de två grupperna är mest patetisk?

Det ska jag tänka på nästa gång jag sitter i en stekhet bilkö någonstans.

Min man och Sture

2010-06-24T19:17:00.006+02:00

Min man har en ny kompis som vi kallar för Sture (trots att han troligtvis är en hon). Sture håller maken sällskap när han bygger på verandan på kvällarna. Samtidigt roar sig Sture på sitt håll, genom att fånga insekter och käka upp dem.

Sture i sitt lilla krypin på verandan.

Kolla nu på nästa bild och fatta hur förbaskat jädra stor Sture är. Det är alltså FLUGOR han har fångat i sitt nät. Ändå vägrar maken flytta på (= döda) Sture eftersom han anser att spindlar är nyttodjur.

"Gör det själv", säger maken lömskt.

"Men det fattar du ju att jag aldrig skulle våga", skriker jag desperat.

"Just det", svarar den ondskefulle äkta hälften.

Kanske Universeum vill ha honom?

En nybiten rumpa som inte ska blandas ihop med debatten om kamphundar

2010-06-22T16:42:00.005+02:00

En stor hund har bitit Nioåringen i rumpan. Helt oprovocerat påstår vittnen, trots att Nioåringen med bestämdhet hävdar att han och hunden hade en dispyt om äganderätten till en korv. Eftersom såret blev både stort och blodigt fick vi uppsöka läkare för antibiotikabehandling. Sen kom utfrågningen:

"Vems är hunden?"
"Var bor hunden?"¨
"Vad heter hunden?"
"Vad heter hundens ägare?"
"Vad heter hundens bryllings kusin som egentligen är en katt?"

Läkaren och sköterskans frågor var säkert standardiserade men när Nioåringen talade med totala främlingar, som också hade turen att få beskåda hans nybitna rumpa, var alla av samma åsikt:

"Avliva hunden!"

Faktum är att av de kanske tjugo personer Nioåringen har diskuterat incidenten med har alla utom min mamma hävdat att hunden ska avlivas. De känner inte ens jycken men tycker att hon ska få en liten spruta och somna in för evigt. Jag känner henne inte heller men vet att om hundar är kapabla att känna kärlek, vilket de definitivt är, så kan de nog känna andra känslor också. Därför kan de ha bra och dåliga dagar. Vad vet vi om hennes själsliv just igår? Kanske var hon ledsen, kanske hade någon trampat henne på svansen, kanske var det rentav hennes korv som Nioåringen tuggade på?

Jag har också utbrott emellanåt. Dock biter jag sällan någon i rumpan men jag måste erkänna att jag nog skulle vilja göra det ibland. Skillnaden mellan mig och hunden är alltså att jag vet mina spärrar. Däremot vill jag hävda att alla mina onda tankar med råge väger upp denna endaste gång jycken hade fått nog (enligt såväl Nioåringen som vittnen förvånade utfallet alla eftersom vi har att göra med en snäll tik).

Så jag säger som Emils pappa (kunde ha sagt):

"Avliva mig hit och avliva mig dit."

Jag och mig

2010-06-21T11:28:00.002+02:00

Min mans mormor kan ändra åsikt i en och samma mening. Hon kan inleda med att berätta hur hon minsann ska bojkotta en butik och innan hon kommer till punkt meddela vilken underbar kappa hon tänker köpa där. Nu har jag blivit likadan.

Jag märker att mina åsikter inte längre håller. Mina resonemang sitter liksom inte ihop. Jag kan gå på om hur jag tycker att kungahuset, om det nu måste finnas kvar, har en skyldighet att åtminstone roa oss med sina svinerier. Sen fortsätter jag med att påpeka att de slösar för mycket med våra skattepengar. Eller så lovordar jag Amnestys arbete mot tortyr, den mest fasansfulla av människans påfund, för att sedan mumla att "de där pedofilerna skulle man allt spänna upp".

Det sjuka är att jag inte kan ändra mina resonemang eftersom jag faktiskt är så där kluven. Här hjälper det inte med någon snajsig omformulering utan hela hjärnan måste konstrueras om. Det har jag inte tid med så jag fortsätter istället att förundras över grodorna som kommer ur min mun eller skrivs ner till allmän beskådan.

Mitt ex brukade säga att jag bodde så trångt att man blev tvungen att gå ut på balkongen för att kunna byta åsikt. Jag skulle vilja säga att jag har en liten trångsint jävel inuti mig som då och då släpps ut på balkongen med sina åsikter.

Grrrr... igen!

2010-06-19T12:11:00.001+02:00

Tänk vad skönt att det inte händer någonting i hela världen idag så att tidningarna bara behöver bevaka bröllopet.

Fånig?

2010-06-18T21:16:00.006+02:00

Jag är så fånig. Det har blivit ett oviktigt litet fel och jag går omkring och ojjar mig över det. Ingen som helst roll spelar det.

Någon har skrivit en skittext över en i alla fall någorlunda korrekt text som jag skrivit. Samma någon har glömt byta ut mitt namn mot hans. Alltså ser det ut som att jag skrivit en skittext.

Jag tänker att det inte spelar någon roll och att vem som helst som känner mig fattar att det inte är min text. Alltså är jag fånig som ens nämner det här.

Fånig är jag. Fånig. Grrrrrrrrr...

Mötet med Skönheten

2010-06-16T19:52:00.008+02:00

Idag insåg jag hur stor Leonardo da Vinci var. Jag var på den fantastiska utställningen And there was light i Göteborg, med såväl tavlor och skulpturer som modeller av uppfinningar, men det var inget av det som fick mig att inse mästarens storhet. Inte heller var det den inledande filmen om hur Leonardo briljant kombinerat sitt konstnärskap med vetenskapen. Nej, det var den nyss fyllda Nioåringen som öppnade mina ögon.

Nästan ingen annan publik fanns på plats så vi behövde inte trängas och kunde därför ta vår tid och välja vilka stopp vi ville göra. Nioåringen bläddrade intresserat i digitala skissblock, han förundrades över hur liten Leonardos handstil var och försökte förstå hur världshistoriens första kulspruta fungerade. Sen var han plötsligt försvunnen.

Jag fann honom ensam i ett mörkt rum. Han stod mitt framför en ganska liten tavla och var alldeles tyst så jag valde att inte störa honom. Bara hans andetag hördes där han stod i flera minuter och slukade konstverket med sina ögon. Sen gick han långsamt vidare till nästa rum, där en stor avbild av Nattvarden täckte en hel vägg. Vi fortsatte till ytterligare ett rum, med konstruktioner efter Leonardos fordonsskisser, och så var Nioåringen försvunnen igen.

Jag visste var jag skulle leta. Han stod mitt framför den ensamma tavlan och bara andades. Jag ställde mig bakom honom och frågade tyst om han tyckte den var vacker. I samma ögonblick insåg jag att "vacker" var ett alldeles för fjuttigt ord för en pojke som för första gången upplever Den Stora Skönheten.

"JAAA MAMMA, vad tror du? JA, JA, JAAA...", sa han uppspelt. "Den är ..." Något mer fick han inte fram utan gick bara leende därifrån.

La Bella Principessa (måste upplevas då varken foto eller nätet gör henne rättvisa)

Konstigt

2010-06-15T08:36:00.003+02:00

Man kan tycka det är konstigt att jag alltid sover med huvudet under kudden. Men då är det ännu konstigare att min man aldrig har kommenterat att jag gör det.

Makabra musmatinéer

2010-06-13T17:33:00.003+02:00

I USA kunde man köpa små gulliga fågelholkar med dimmad baksida i glas, så att man kunde se de små kolibriungarna om man hängde holkarna på fönstret. Det blev ett gulligt skådespel att njuta av medan man satt och käkade vid matbordet.

En dag var det mindre gulligt, eftersom en fågelspindel tagit sig in i holken. Ganska makabert var det rentav; där satt jag och käkade corn flakes och där satt spindeln och käkade fågelungar. Nåväl, det är väl därför de heter fågelspindlar antar jag.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, vi har (som sannolikt enda svenska hushåll) fått en musinvasion mitt i sommaren. Medan andra möss i landet passar på att njuta av den varma temperaturen väljer Jack och Gus i Åkervik på Tjörn att flytta in till oss. Tyvärr sammanfaller migrationen med vår katts årliga strejk, då hon hellre ligger och dåsar i studsmattan (som hon tror är en gigantisk kattsäng) än jagar gnagare.

Vi lägger därför ut musfällor och det smattrar hejvilt här hemma när de små stackarna får sina nackar krossade. Ibland händer det mitt framför näsan på oss, eftersom mössen är så fräcka att de till och med kryper fram till fällor vi placerar framför teven när hela familjen sitter två meter bort och glor.

Det blir en makaber föreställning, må ni tro. Sådana verkar följa mig i livet.

Hellre avkastad än kastlös

2010-06-12T22:21:00.009+02:00

Jag ville verkligen inte att mina barn skulle börja rida. Visst, det är ju bra att de lär sig och kan åka på ridsemester med sin gamla mamma men det var inte värt det. Då hade det varit bättre om de bara åkt skridskor och spelat lite basket, som det var tänkt.

Men suget från stallet var så starkt att jag så småningom insåg att det vore grymt att vägra dem det. Jag lät dem prova på under allmänhetens ridning och hoppades att de skulle tycka det var tråkigt att bara åka runt, runt medan en liten tjej drog i hästen.

Självklart blev de fast. De brås ju på mig tyvärr.

Och nu har de dragits in i det där som gjorde att jag inte ville att de skulle börja rida, vilket hör och häpna inte har något att göra med att det är en livsfarlig hobby. Nej, vad de har dragits in i är den förbaskade underkastelsen som krävs av nybörjare i det vidriga kastsystem som verkar råda på samtliga ridskolor i Sverige.

På stallet frodas människors sanna jag, ofta förkroppsligat i små taniga tjejer med dyra ridkläder och ganska ofta egen häst. Här kan man verkligen tala om att kunna köpa sig respekt för nästan alla med egen häst flyttas per automatik upp i översta ledet och kan därmed förtrycka de andra småtjejerna. Att man själv alldeles nyss varit en av de förtryckta spelar inte så stor roll eftersom dessa tjejer har extremt kort minne.

Att de kör med de kastlösa är en sak, men vad jag ville skona mina flickor från var blickarna, fnittret bakom ryggen, orden som plötsligt tystnar och de elaka gesterna som inte längre förmås döljas. Jag upplevde det för 30 år sedan i Luleå och har sett det på otaliga stall under mina år som ryttare. Nu när jag är vuxen brukar jag markera att det här är inte okej och i flickornas stall har till och med styrelsen tagit upp problemet. Men det sitter djupt för det är fostrat i generationer av vidriga varelser som tycker det är helt acceptabelt att mobba andra, kanske för att de själva inte når så mycket framgång i övriga livet.

Beteendet fostras som sagt i generationer. I onsdags (och jag tänkte inte ens ta upp det här) försökte en hästägande mamma sätta mig på plats. Jag valde att se på det rent vetenskapligt och analysera hela processen. Det gjorde det riktigt intressant.

Mamma 1: Din tjej borde inte rykta Asterix för han gillar inte småtjejer som inte vet vad de gör.
Jag: Jag tycker han ser ut att trivas.
Mamma 1: Det är bara för att han är fastspänd och utanför sitt revir. Hade han varit i spiltan hade han sparkat henne.
Jag: Då är det ju tur att han inte är i spiltan.

Hon blir här frustrerad men finner snart tröst när mamma till hästägande unge nummer två dyker upp.

Mamma 1: Tycker inte du också det är dumt att hennes dotter ryktar Asterix?
Mamma 2: ???
Mamma 1 (otålig för att hon måste förtydliga det självklara): Han blir ju nervös av småtjejer (blink blink).
Mamma 2: Jo ... öh, han mår inte bra av det.

Analys: Mamma 1 står över mamma 2 i hierarkin. Varför? Aha, mamma 1 har ridbyxor på sig och det har inte mamma 2. Mamma 1 inte bara kör till stallet utan delar sin dotters intresse.

Mamma 2 (vänder sig till mig): Red inte din dotter Jonte i voltigen?
Jag (stolt): Ja, det gjorde hon. Visst var hon duktig i galoppen?
Mamma 2 (sneglar på mamma 1): Jonte gillar inte när småtjejer skumpar på ryggen.
Mamma 1: Det är DJURPLÅGERI!
Jag: Jag tror nog Jonte hade sagt till om det var djurplågeri. Min dotter är ju som ni själva påpekar en liten tjej, faktiskt bara 22 kilo tung. Hur mycket tror ni Jonte väger? 650 kanske, eller ... äh, jag vet faktiskt inte vad en jättehäst väger. Vad säger ni?

Mamma 1 och mamma 2 gapar och utbyter blickar. Sedan börjar de prata om helgens tävlingar där de vet att varken jag eller min nybörjardotter har något att göra. Jag sneglar uppåt stallgången där min flicka omsorgsfullt ryktar en uttråkad Asterix medan mamma 1:s dotter står intill och pekar irriterat. Jag hör inte vad hon säger men ser att min dotter krymper. Sedan tar hon ett steg bakåt och räcker borsten till den andra tjejen. Kort därpå åker vi hem.

Det kanske är en nyttig erfarenhet för mina tjejer, eller vad tror ni? Om man bara guidar dem rätt så att de själva inte blir förtryckare borde det ju bli bra. Lite distans har de ju uppenbarligen eftersom de inte har berättat på ridskolan att vi faktiskt har hästar hemma. Då skulle de ju kunna stiga i rang, men de kanske inte vill det. Det är jobbigt att vara på topp också.

Pärlor till svampar

2010-06-08T23:30:00.005+02:00

För ett år sedan låg pappa och sov. Jag gick in till honom och la min hand ovanpå täcket som svepte om hans ben. Jag tänkte att det kunde gå lite hur som helst det här. Kanske överlever han, kanske gör han det inte.

Idag kan jag tycka att det är lite festligt att han gick in i evigheten samtidigt som Michael Jackson. Om det mot förmodan finns ett dödsrike någonstans kan en sån som Michael behöva en sån som pappa. Jag tänker mig att min gamle far lägger armen om Michael och ber honom berätta något, vad som helst. Sen lyssnar pappa intresserat och Michael inser att det visst finns en mening bortom all rikedom och kändisskap. Kanske hade Michael rentav beställt pappa, om det går att göra det i dödsriket, och formulerat sin beställning som ”den godaste människan som finns, gärna sjuk så att hans död inte kommer som en chock för omgivningen” (Michael var ju också snäll och kom dit några timmar före pappa).

Men pappas död kom som en chock. Och nej, tiden läker inga sår. Sorgen blir inte svagare med åren och man slutar aldrig gråta. Nu är jag dessutom arg för att jag inser att jag inte visste så mycket om min pappa. Mina minnen finns ju kvar, men jag vill ha hans också. Jag vill att han ska berätta om det han själv minns för jag glömde ju fråga.

Jag har blivit ett sånt där miffo som sitter på kyrkogården och talar med de döda fastän det är hundranittio procent säkert att de inte kan höra. Det brukar växa svampar just där pappas aska grävdes ner och dem talar jag med. Sist jag var där la jag en pärlplatta på platsen.

För att jag vet att pappa hade gillat det. Fastän jag vet att han inte finns kvar och kan gilla det.

Nytt från Försäkringskassan

2010-06-07T10:35:00.005+02:00

Nu kan nyblivna singlar som inte känner för att jobba på ett tag söka bidrag från Försäkringskassan till resor, shopping och annat skoj som plåster på såren. Allt finansieras givetvis av skattepengar. Bidraget, som är nytt, kallas MADDE (Medel Att Disponera för Dumpningens Efterräkningar) och söks på blankett P8sk-IT.

Redan beviljad.

The fittest of the fittest will survive ...

2010-06-04T11:06:00.002+02:00

... Stay alive! NOT!

Den här lilla rackaren (nyckelpigespindel, Eresus sandaliatus) finns i Sverige och är utrotningshotad. Jag vet att det inte är snällt men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket.

Nu är det sommar!

2010-06-02T20:05:00.004+02:00

Kajsa och Greta, vem är vem?

Monster Jam, som sagt

2010-05-31T09:47:00.005+02:00

Ja just det ja, jag blev ju berikad i helgen. Monster Jam var jag på. Det är utsmyckade personbilar som fått jättestora däck som kör över andra personbilar med normala däck. Först kör de på tid och sedan på stil. Poängen visas upp av långbenta snärtor med kjolar så korta att troskanten syns. Den blonda höll sin skylt uppochner och fnittrade förtjust när en av segrarna blötte ner hennes lilla topp med champagne.

Det är möjligt att det var första gången jag såg motorsport live. Jag insåg förundrat att förarna ser ut som sina fordon, ungefär som hundägare ser ut som sina små fyrbenta älsklingar. De som kör monsterbilarna är tjocka gubbar, de som kör gokart är små taniga snubbar och de som kör motocross är snygga grabbar, lite som skejtare.

Monster Jams publik är barnfamiljer och grabbgäng med medelålder cirka 35. De förstnämnda dricker läsk och de sistnämnda öl. När de förstnämnda fastnar med knäna mellan Ullevis hårda plaststolar tar de sistnämnda fram medhavda skruvmejslar och plockar helt sonika isär hela raden av säten. Det var när det hände som jag bestämde mig för att inte förakta grabbgängen, som faktiskt betalat 500 kronor per skalle utan att kunna skylla på att ungen ville gå. Jag tänkte att det egentligen inte är någon skillnad på dem och alla damer som går på Gothenburg Horse Show och trängs med barnfamiljerna. De kollar ju också på dammiga banor där de tävlande far runt och hoppar över hinder.

Dassig mobilbild. Skallen som skymmer den fantastiska sikten tillhör en man som hjälpte ett barn som kommit i kläm.

Konsten att hantera en telefonförsäljare

2010-05-30T18:31:00.003+02:00

Telefonen ringer och Åttaåringen hinner ta upp luren på andra våningen innan Sjuåringen hinner fram på första. Jag står bakom henne och tillsammans lyssnar vi på det fascinerande samtalet.

Åttaåringen: Hej, det är Filip.
Försäljaren: Hej, jag heter Philip och ringer från Tele 2. Är din pappa hemma?
Åttaåringen: Heter du också Filip?
Försäljaren: Ja, är din papp...
Åttaåringen: Stavar du med F eller Ph?
Försäljaren: Jag stavar med Ph. Är din ...?
Åttaåringen: Som tevetillverkaren då, du vet Philips?
Försäljaren: Öh, ja, får jag tala med din pappa tack?
Åttaåringen: Du kanske äger Philips?
Försäljaren: Haha, nej det gör jag inte. Är din mamma hemma då?
Åttaåringen: Jag tror det. Visste du att en i Beach Boys hette Philips med Ph?
Försäljaren: Nej, det visste jag inte. Är din mam...
Åttaåringen: Han skrev California Dreaming.
Försäljaren: Jaja, men nu är det så att jag vill tala med ...
Åttaåringen: All the leaves are brown and the sky is grey, I go for a walk ... (sjunger).
Försäljaren: Jag återkommer (lägger på luren).

Det är alltså så man gör.

Instruktioner

2010-05-27T11:10:00.001+02:00

När man hittar en blodig unge i en vit soffa gäller det att snabbt göra en riskanalys. Det handlar alltså om att ställa ungens värde mot soffans och sedan lägga på den potentiella skadan multiplicerat med roten av det närmaste primtalet. Frågorna måste ställas blixtsnabbt och om ungen fortfarande är vid medvetande och kan tala ska dennes svar utgöra underlag för den fortsatta analysen:

1. Var blöder det? (Varför kommer senare i samband med att skuldnivån bedöms.)
2. Blöder det på något annat ställe? (Snälla, snälla, säääg att det inte blöder på rumpan eller ryggen som ju är i direkt anknytning till det vita tyget.)
3. Blöder det på något annat ställe? (Fortsätt fråga tills ungen definitivt hävdar att svaret är nej.)

Om svaret på fråga 1 (som i vår familjs fall igår kväll) är att det blöder i munnen för att ungen av ren uttråkning valt att dra ut en tand som inte ens var märkbart lös (dock en mjölktand) gäller det att vara på sin vakt för här får ju svaren på fråga 2 och 3 helt plötsligt en annan innebörd:

2. Nej, det blöder inte på något annat ställe, och
3. Nej, det blöder inte på något annat ställe, men …

Notera:

4. Det finns blod på något annat ställe, nämligen på händerna och på alla ställen som händerna varit sedan tandutdragningsprocessen inleddes.

Här är det bäst att kvickt lyfta ungen rakt uppåt för att på så sätt minska den fortsatt möjliga blod-soffa-beröringsytan. Ungen placeras sedan i närmaste badrum där tvagning sker. Sofföverdraget dras av och förvaras säkert tills nästa Halloweenfest då det får en central placering.

Om svaret på fråga 1 istället är magen eller skallen är det möjligt att soffans värde bedöms som lägre än ungens men det vet man som sagt inte förrän man har multiplicerat den potentiella skadan med roten av det närmaste primtalet.

Ner som en pannkaka

2010-05-17T08:43:00.003+02:00

En jag älskar oändligt mycket har asperger. Därför gjorde det mer än ont när en högt uppsatt analytiker inom polisen igår på bästa sändningstid sa att människor som "lider av" (min älskling lider inte) asperger ofta saknar empati. Han syftade förstås på trippelmördaren i Härnösand.

Jag syftar på alla underbara aspergare jag träffat när jag säger att det inte finns en gnutta empatibrist i någon av dem.

Dålig karma

2010-05-08T20:25:00.005+02:00

Motorcykelhjälmen hade redan börjat rulla när jag steg in genom dörren till den lilla tamburen utanför klassrummet. Likt ett klot hade den lagt sig på sidan så att den nästan friktionslöst förflyttade sig snabbare och snabbare längs den låga hatthyllan. Längre och längre ut kom den också, tills den balanserade på kanten som på en bowlingbana. Så föll den.

Jag stod förstummad och såg vad som höll på att hända, ändå gjorde jag inget. Det gick fort, javisst, men jag minns tiden som en evighet. Klotet rullade och jag tror att jag tänkte att hatthyllan måste vara upphängd lutande i två riktningar. Sen såg jag lille Axel, nio år, som satt precis under.

Pang! Rätt i skallen föll klotet. Den stackars gossen föll framlänges men rätade snabbt på sig. Han hulkade förtvivlat och jag rusade fram och tog honom i min famn medan jag trevade med händerna över hans skalle för att känna om något gått sönder. Det verkade inte så.

"Dålig karma", mumlade han.

Precis då kom hans fröken ut och såg förvånat på mig. Hon hade kappan på och verkade vara på väg någonstans.

"Jag ska följa med Axel hem", förklarade hon innan jag hann fråga. "Han verkar ha lite otur idag och har snubblat en massa gånger och fått saker över sig."

Det var då jag insåg att hon inte ens kände till hjälmen. Hon talade om saker som hänt tidigare den dagen.

"Dålig karma", sa Axel igen.

Stoppa pressarna: Jag vill byta fiolbok!

2010-05-05T21:40:00.005+02:00

Åttaåringen vet vad han vill. Just nu vill han byta fiolbok och börja i Violinisten 2 istället för Violinisten 1. Han har påtalat detta flera gånger, både hemma vid matbordet och för musikläraren.

Nu har han påtalat det för den lokala pressen också.

Det var nästan att jag satte kaffet i fel strupe när jag slog upp morgontidningen igår. I en artikel, illustrerad av en fyrfärgsbild på en bistert leende Åttaåring, läste jag följande citat:

- Tyvärr fick jag inte spela ur tvåans bok idag, men det gick bra att spela ur ettans också, fast det hade varit roligare med tvåans, säger XX efter lektionen med Kulturskolan.

Idag hörde flera släktingar, bekanta och arbetskamrater av sig och frågade hur det gick med tvåans bok. Och på Ica träffade jag fiolläraren, som meddelade att Åttaåringen nästan var klar med bok ett.

Massmedia är makt, med andra ord, även om det handlar om ett reportage om Kulturskolans värvningsturné. Konsten är att få med sitt budskap, något som Åttaåringen insett och behärskar till fulländning.

När man vill sälja lite knark ...

2010-04-30T21:57:00.003+02:00

Den folkvalde maken får ganska mycket litteratur att läsa in sig på, så att han vet vilka lagar och regler som gäller. Nu senast har han fått ett ex av den uppiffade boken om socialtjänstlagen, version 2010 förstås.

Jag snor den omedelbart och börjar bläddra. Efter bara ett ögonblick blir jag fast i en text, som jag läser om och om igen:

7 § SoL Övriga bestämmelser

I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs av landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte inneha alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen.

Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller staten.

Jahapp.

Det här lämnar onekligen fler frågor än svar. Skönt i alla fall att veta att man själv kan sälja lite knark som man hittar om man bara lämnar stålarna till staten.

42 år och fjortis

2010-04-17T21:19:00.003+02:00

Sent igår kväll blev jag plötsligt 14 år igen. Jag gjorde hål i ett öra, alldeles själv, trots att det gjorde svinont. Sen gick jag och la mig.

I morse när jag vaknade stirrade jag på mitt verk. Det verkade ju hygieniskt och korrekt, pärlan blänkte vackert på en blek örsnibb.

Men va fasen tänkte jag egentligen?

Lilla Saltsjöbadavtalet

2010-04-15T15:37:00.003+02:00

Jag var en gång en hängiven djurrättsaktivist. Mina vänner var detsamma. En var det lite mer (eller?) än oss andra och hävdade att det var mord att dricka mjölk. Detta påtalade han så ofta att vi andra började inse att han äventyrade hela rörelsen.

Ingen mår bra av fanatism. Och ingen mår bra av konspirationsteorier.

Jag hörde idag för första gången talas om "Lilla Saltsjöbadavtalet", som upprättades av "Svenska Journalistklubben" 1987 för att reglera hur medierna skulle förhålla sig till rapporteringen av nyheter som berör invandrare. Eller nåt sånt. Jag borde ju veta, tycker man, som har varit medlem i Svenska Journalistförbundet sen 1985 och som har jobbat väldigt mycket med just nyhetsrapportering där emellanåt invandrare förekommer. Det är nästan att jag blir lite stött nu, när jag inser att alla mina arbetskamrater och kolleger på andra tidningar har fått vara med i en klubb som jag inte haft tillträde till. Orättvist, eller hur?

Vem gynnas egentligen av dessa konspirationsteorier? Faktiskt ingen, anser jag, eftersom de – när de avslöjas – förlöjligar hela situtationen de ursprungligen varit del av. En rörelse, hur knäpp eller relevant den än må vara, är aldrig starkare än verkligheten den bygger på och är inte den seriöst förankrad faller allt.

Mitt argument förutsätter i och för sig att mottagaren har en intelligenskvot på, låt säga, minst 70 och sånt kan man tyvärr inte alltid garantera.

Kraftmätning

2010-04-15T08:24:00.004+02:00

Killen ska sitta barnvakt hos oss för första gången. Han och Åttaåringen synar varandra.

"Du vet inte vad som hände med den förra barnvakten vi hade", säger Åttaåringen.
"Vadå?", frågar killen försiktigt.
"Låt oss säga så här", fortsätter Åttaåringen kaxigt. "Han var inte hälften av en man när han gick härifrån."

Det blir tyst ett tag. Åttaåringen har segervittring när ett leende plötsligt sprids över killens ansikte.
"Du vet inte vad som hände med de förra barnen jag vaktade", säger han.

"MAMMAA...!"

Penisförlängning så här på morgonkvisten

2010-04-12T08:30:00.005+02:00

Det är samma sak varje morgon.

Jag svänger från vår lilla byväg ut på 60-vägen, som efter bara några meter blir 80-väg (bytt från 90 efter att flera olyckor inträffat). Knappt accelerera hinner jag innan den första bilen susar förbi i 100 knyck. Jag anar en medelålders man vid ratten; han lutar sig lite framåt så här i den soliga rallymorgonen.

Några kilometer senare skymtar jag medelålders man nummer två, denna gång som en liten prick i backspegeln. Pricken blir snabbt större och börjar mer och mer likna en mörkröd Volvo. Jag koncentrerar mig på den mötande trafiken istället. Det är trångt här mellan bergsskrevorna på ön och så här vid åttasnåret ska ju alla till skolan eller jobbet. Högst upp på krönet är det ingen sikt alls. Det är då mannen i den mörkröda Volvon väljer att köra om.

Efter svängen i Aröd har jag en slingrig väg invid havet hela vägen kvar till Skärhamn, där jag har mitt kontor och barnen går i skola. Det är 70-väg, vilket måste bygga på ett urgammalt förtroende att vi alla tar hand om varandra. Sikten är nämligen obefintlig varje gång det finns ett berg i närheten, vilket är i stort sett hela tiden.

Den silverfärgade Audin bakom mig måste om, måste måste måste om. Föraren, en ung kille, trummar otåligt på ratten där han smyyyyyger fram i 70 kilometer i timmen. Vi passerar krön efter krön, den mötande trafiken blir allt tätare eftersom barnen som går i högstadiet istället ska åt andra hållet till Bleketskolan.

Så plötsligt står killen i Audin inte ut längre. Han trycker ner gaspedalen och viner förbi mig och bilen framför. Vi kränger ut i vägrenen precis i tid för att inte träffas i sidan när Audin får möte. Under ett kort tag är vi tre bilar i bredd på den smala, slingriga vägen. Och fort går det.

Jag är fortfarande skärrad när jag parkerar utanför jobbet. Där ser jag att både den silverfärgade Audin och den mörkröda Volvon just har parkerat. Förarna står fortfarande kvar utanför sina bilar och samtalar käckt. De har inte bråttom.

I rimlighetens namn borde de rusa in på arbetsplatsen, svinga sig upp för trappen och kasta sig ner i sina skrivbordsstolar. I rimlighetens namn.

Förena lytta med löje

2010-04-09T10:33:00.004+02:00

När jag vaknade insåg jag att jag i föregående inlägg skämtat om ett handikapp. Jag insåg också att jag inte tyckte att det gjorde så mycket. Dags för sömndrucken morgonanalys, alltså. Tyvärr leder sådant sällan någon vart.

Jag kom ganska snabbt fram till att det ligger i släkten, det där att skratta vid fel tillfällen och ägna sig åt lyteskomik. När jag gick på gymnasiet var det en tjej som fastnade med en klack mellan två metallstag på en trappa. Hon föll så illa att hon bröt benet, något som fick mig och min brorsa att helt ovetande om varandra gapskratta. Det var givetvis varken roligt eller politiskt korrekt.

Ett annat exempel på släktens dåliga omdöme är så färskt som från förra veckan. Då var brorsan här på herrmiddag hos maken och inledde sin närvaro med att dra en vits om döva. Alla uppskattade givetvis inte detta, vilket i förlängningen ledde till en diskussion om huruvida det är okej att skoja med dem som har gomspalt.

Jag analyserade vidare om min okänslighet har att göra med en rädsla, att jag kanske är livrädd för dyslexi eftersom jag skulle få utbilda mig till något annat om jag hade det. Kanske skämtar skogsarbetare vilt om enarmade för att de innerst inne vet att det skulle bli svårt med motorsågen då? Undrar vilka lyten en okänslig lindansare skulle driva med?

Det kan ha varit Magnus Härenstam som sa att man får skämta om allt utom handikapp, även om man har ett själv. Jag har ju som en del av er vet ett väldigt synligt handikapp. Detta noteras friskt av människor under tio och över åttio år. Alla däremellan försöker agera som om mitt handikapp i själva verket är osynligt eller att de själva åtminstone inte kan se det.

Jag gillar INTE när främlingar ska hjälpa mig hela tiden utan att jag bett om det. Jag kan nämligen dra min Ica-vagn själv. Däremot uppskattar jag när någon vågar skämta med och om mig, som Åttaåringens kompis som föreslog att jag med min stela rygg kunde vara deras kälke i pulkbacken.

Detta innebär givetvis inte att alla med handikapp tycker det är roligt med lyteskomik. För att vara på den säkra sidan gör man nog enklast i att helt enkelt undvika att skämta om lyten. Problemet är att vissa av oss, som min släkt till exempel, har svårt att låta bli. Det är också ett handikapp.

Längre ledighet gör mig småfnittrig:

2010-04-06T17:09:00.002+02:00

Ever heard of the dyslectic devil worshiper who sold his soul to Santa?

Ja, jag vet att den sannolikt är riktigt gammal men det är å andra sidan jag med. Här är en till ganska kul en på utrikiska:

Better a bottle in front of me than a frontal lobotomy.

Istiden är över!

2010-04-02T00:19:00.014+02:00

Äntligen återgår livet till det normala. Sjuåringen gjorde nyss sin femte isshow på två dagar, som Pippi Långstrump om det inte är uppenbart. Kort efter att hon och de andra åkarna gått av isen startade smältningen av den. Nu blir det inga fler skär förrän i augusti.

Sjuåringen är som sagt inte särskilt intresserad av vad koreografen har bestämt. Här anser hon till exempel att det fattas en snurr ... (notera hur snällt de andra står och väntar på linjen).

... den får gå med rumpan bar

2010-03-31T21:58:00.004+02:00

En fröken på barnens skola berättade en så söt historia från verkligheten. Den utspelade sig för bara några veckor sedan i pojkarnas omklädningsrum.

När alla var ombytta hittade fröken ett par kalsonger. "Vem har glömt sina kalsonger?", frågade hon genast. Inget svar. Så den rådiga fröken beordrade byxneddragning på hela bunten. (Här tänker jag mig att de stod på rad men så förtäljer egentligen inte historien.)

Alla drog utan gnissel ner brallorna och där! Där stod en kille och stirrade förvånat på sin nakna underdel. Jeansen togs av, kallingarna på och så jeansen på igen. Och så fortsatte dagen som om inget hade hänt.

Det lustiga, sa fröken, var att ingen egentligen reagerade på det som hände. I barnens värld var detta helt naturligt.

Clutch Powers ...

2010-03-26T23:29:00.004+01:00

... heter Åttaåringens nya hjälte, en legoäventyrare med coola kommentarer. Jag ser också filmen men distraheras hela tiden av namnet. Hur resonerade de egentligen?

"Vi måste hitta på ett bra namn på killen."
"Mmm... Vad sägs om Brock Landers?"
"Hette inte han i Boogie Nights det?"
"Nej, han hette Dirk Diggler."
"Fasen, jag tänkte just föreslå det."
"Vad sägs om Crutch Powers?"
"Skitbra, men det här är ju inte porr."
"Nä, just ja, men kanske Clutch Powers då?"
"Betyder inte det kopplingspedal?"
"Jo, men ..."
"Det tar vi!"

Knip käft!

2010-03-25T08:16:00.003+01:00

Jag har egentligen supertänder. Minst 30 år har gått sen jag hade hål sist. Tyvärr var det på den tiden man borrade upp hela munnen och fyllde med silversotiga amalgamklumpar. (Någon bedövning fanns för övrigt nog inte i Luleå på sjuttiotalet, eller så var tandläkarna där sadister.)

Någon gång per år brukar jag gå till Folktandvården för att få bekräftat att jag har supertänder. Jag har gjort så i kanske tio år. Då och då har jag röntgat också men det är mest för att de små tandbilderna blir fina julgransdekorationer.

Jag har små utgifter för tandvård, kanske ni förstår. Det ligger i släkten. Både mormor och morfar dog över 90 år gamla med kompletta tandrader. På pappas sida dör man så tidigt att man inte hinner tappa tänderna. Själv betalar jag runt 500 eller mindre en gång per år.

Därför må ni tro att jag blev förvånad när jag fick morgonens tandräkning, efter att tandhygienisten än en gång konstaterat att jag borde få en guldstjärna för tjusigt och välvårdat garnityr:

Specifikation:
342 - Sjukdomsbehandlande åtgärder av paradontal sjukdom eller peri-implantit, större omfattning, 775 kr
311 - Information och instruktion vid tand- och munsjukdomar (kariessjukdom, parodontal sjukdom och peri-implantit och käkfunktionsstörningar), 365 kr

Summa: 1140 kr.

Låt oss nu backa bandet: Jag kommer in, hälsar, lägger mig bekvämt, gapar, får höra att jag har rena fina tänder, tandfickor mäts och är bra (alla utom två som är lite djupare), lite plack tas bort med ultraljud, jag ser en affisch med bild på extremt ovårdad mun, jag inleder en artig konversation om extremt ovårdade munnar generellt ... Vänta nu! Det jag trodde var löst snack var visst information och instruktion vid tand- och munsjukdomar. Sjukdomar som jag inte ens har.

Att jag uppenbarligen behövde behandling av större omfattning är en annan femma. Det är nog bäst att jag omedelbart bokar tid hos tandläkaren för totalutdragning och lösgommar, så att jag inte vaknar en morgon och upptäcker att allting har ramlat ut. Fast ett billigare alternativt är nog att helt enkelt knipa käft (haha!) nästa gång jag går till Folktandvården.

Familjen Hinna Med Allt

2010-03-24T23:03:00.004+01:00

Mina minstingar, de som bor hos oss hela tiden, har ganska fulla scheman.

Åttaåringen målar akvarell på tisdagskvällar, spelar fiol på onsdagseftermiddagar och spelar basket på torsdagskvällar.

Sjuåringen åker teamåkning på måndagar och singel på torsdagar (tidigare även tisdagar och fredagar men det slutade vi med), rider på onsdagar och spelar basket på torsdagar (en halvtimme efter singelträningen). I höst börjar hon med cello också.

Varje kväll läser vi och skriver och räknar matte och cyklar och leker med datorn och målar och knäcker ägg och torkar upp röran efter oss. På tisdagar simmar vi och tar märken (senast Grodan Rygg och Guldfisken). På helgen träffar vi folk eller kör den lokala bion.

Maken jobbar långt borta i Tjotahejti så det är jag som kör runt ungarna. Det funkar eftersom jag antingen är egenföretagare eller mammaledig. Jag flänger hit och dit. Ibland frågar människor hur jag står ut; de rynkar på näsan och tycker synd om mig som är ett sånt offer som glider runt på curlingbanan. En sport räcker, säger de, för annars kan barnen ändå inte bli riktigt bra. Måste de bli riktigt bra?, brukar jag fråga då.

Sanningen är att jag har skitkul. Jag badar också och tar grodmärken, jag kratsar också hovar och jag lär mig spela etyder på fiolen. Och så njuter jag av vackra akvareller och konståkningsnummer.

Nu till min point: Jag skulle vilja veta varför det anses vara så fel att försöka hinna med allt. Som om mina barn skulle bli stressade av att berikas. Är de inte så att de blir mindre stressade ju mer förberedda på livet de är, det vill säga allmänbildade och erfarna? Kan det vara så att alla som tycker vi gör för mycket i vår familj i själva verket är lite avundsjuka? Usch, fula tanke.

Nä, men varför blir folk så provocerade?

Rädslor

2010-03-21T12:24:00.003+01:00

Tolvåringen berättar en skräckhistoria för Sjuåringen:

"Det var en gång två pojkar som var ute och gick i skogen. Sen kom ett blått ljus och när deras mamma och pappa kom var det bara en keps och en mössa kvar."

Knappt åtta sekunder har gått och Sjuåringen är redan i upplösningstillstånd. Hennes hjärna jobbar för fullt med alla associationer som ett ganska skyddat barn i årskurs ett kan skapa. Samtidigt glittrar hennes ögon av spänning.

På kvällen ska Tolvåringen se Twilight på filmduken hemma. Sjuåringen har redan gått och lagt sig men smyger ändå ner till syrran. Jag upptäcker henne efter ett tag, när hon gäspande slumrar in inför rasande vampyrer och blodiga spegelrum. Med förundran stannar jag till och försöker förstå mitt barn.

Hur skapas hennes rädslor?

Prostitution, hastighetsbestämmelser (vidgad målgrupp)

2010-03-19T18:57:00.003+01:00

Jag läste på kvällstidningarnas hemsidor om sexköp och "nya" hastighetsbestämmelser. Orkar inte gå in på detaljer men kan ändå konstatera att det var fascinerande hur kommentarerna bara öste in. Ganska snart insåg jag att en stor del av dem som kommenterade var ganska fula och ensamma män i behov av att få känna makt och överlägsenhet, ja helt enkelt kontrollera andra.

Några sådana verkar aldrig hitta hit och fylla mina kommentarsfält. Nu ska det däremot bli ändring på det, för jag ska tagga en massa punkter nedan och förhoppningsvis förgylla min (och kanske er) tillvaro med världsfrånvända kommentarer. Here we go:

Kvinnor som säljer sex gör det för att de är kåta och/eller entreprenörer.
Kvinnor som är emot prostitution är svartsjuka eftersom hororna är mycket snyggare.
Kvinnor med stora bröst är ofta lesbiska tills de botas av män.
Svenska kvinnor har glömt hur man tar hand om en man.
Hastighetsskyltarna är rekommendationer (trafikrytm går alltid före hastighet, enligt polisen som min polare/granne/kusin känner).
Män kör bättre än kvinnor.

Vi startar där så får vi se.

Vad hände egentligen?

2010-03-18T10:39:00.004+01:00

Städerskan moppar golvet under mina fötter. Jag rullar åt sidan och tänker att vi kanske behöver en fika, hon och jag. Säger att en kopp kaffe skulle sitta fint.

"Det är inte mitt jobb att hämta ditt kaffe", säger hon.
"Nä, men jag tänkte att vi skulle gå till fiket tillsammans", säger jag.
"Du kan nog behöva röra lite på dig", säger hon.
"Ska jag hämta kaffe åt dig?", försöker jag.
"Jag trodde du ville gå till fiket", säger hon.

Hon blir sur och jag blir förvirrad. Hur kunde det bli så fel?

Freud eller bara överexponering?

2010-03-15T07:30:00.009+01:00

Man ska inte utsätta främlingar för ingående beskrivningar av drömmar. Såvida främlingen inte är dum och förtjänar det alltså. Ändå måste jag berätta om ett lustigt sammanträffande.

För att hålla det så kort som möjligt har jag under de senaste kanske tio åren haft två drömmar som blivit så återkommande att jag kan dem utantill:

Jag rider på en vit häst som egentligen är svart.
Jag bor i ett stort och smutsigt hus med en massa bråte.

Igår hade jag lite tid över och googlade drömtydning. Jag struntade helt i de förklaringar som var av spådomskaraktär, till exempel att jag skulle bli bedragen om jag drömde om regn. Istället fokuserade jag på analyser som verkade något sånär seriösa.

Hästen hade givetvis med min sexualitet att göra, i alla fall enligt Freud. Å andra sidan tolkade han allt som underliggande erotiska motiv. Att hästen var vit istället för svart hade många förklaringar och särskilt Freud igen verkade tycka dylika färgförändringar vara spännande. (Här vill jag bara flika in att en grafolog på Liseberg vid ett tillfälle konstaterat att jag lider av schizofren erotomani.)

Nu till det lustiga sammanträffandet. Jag hittade inte så mycket om mitt stora smutsiga hus, förutom lite symboliska förklaringar på ensliga trappor men då var det viktigt åt vilket håll jag gick och i mitt fall är det ju både upp och ner. Så jag la ner sökandet i några minuter. Då kom min åttaårige son in och föreslog att jag skulle se Edward Scissorhands med honom. Jag har visserligen sett den ett trettiotal gånger men tänkte att det kanske är dags eftersom jag nog inte sett den sen grabben föddes i alla fall.

Sagt och gjort. Vi slog på projektorn, drog över oss ullplädarna och körde fingrarna i popcornskålen. Filmen rullade igång och DÄR! Där var ju huset jag drömt om i alla år, fullt av all bråte och slingriga trappor. Jag har bott i Edward Scissorhands hus i mina drömmar och jag ser filmen samma dag som jag bestämmer mig för att börja drömtyda.

Tolkningen av drömmen kvarstår dock men jag väljer att tro på en så enkel sak som överexponering och det faktum att jag även i verkligheten bor i ett stort och smutsigt hus.

Välkommen till mig och Ed!

Utstrålning

2010-03-11T21:56:00.003+01:00

Sjuåringen åkte en konståkningstävling i helgen och blev mer eller mindre diskad för att hon struntade i koreografens program och gjorde ett eget. Domarna satt där med klotrunda ögon och undrade vad tjejen sysslade med.

Efteråt kom en pappa till en annan liten tjej fram och sa att han tyckte Sjuåringen var modig och hade utstrålning. Gissa om jag blev stolt. Även Sjuåringen var lycklig över sitt totalimproviserade program och brydde sig inte alls om att hon hamnade utom placering.

Helt långsökt och med total hybris tänker jag på fantastiska Johnny Weir, den enda konståkare som kan få mig att slå på teven. Ja, jag vet att jag borde gilla konståkning men oj vad jag blir trött av det. Med undantag för Johnny Weir alltså. Woweliwow WOOOW!

Leander har Stupat på Dasset

2010-02-28T12:51:00.003+01:00

Det började som en skakning på nedre däck. Nästan omärkbart men ändå en förnimmelse om att något var på gång. Jag gick för att hämta en pall eftersom jag tycker om att vara bekväm även i obekväma sammanhang. Sedan blev allt suddigt.

"Britta, hör du mig?", frågade han som älskar mig. Han såg skräckslagen ut och jag undrade varför han oroade sig över mig när han istället borde göra något åt folksamlingen i vardagsrummet. Det störde mig att de var så högljudda därinne. Några åkte dessutom skridskor på min fina ullmatta.

"Gör något", sa jag hest. Då strök han mig över pannan. Jag försökte nicka mot vardagsrummet, där någon nu hade släppt in en kamel, men min man sket uppenbarligen i det. Sedan blev det suddigt igen.

När jag kom tillbaka låg jag i min säng, ovanpå överkastet och dyngsur av svett. Maken låg intill och såg på mig. Han log.

"Vilken grej", mumlade jag och han nickade.

Från och med nu kommer jag se fram emot vinterkräksjukan. Snacka om nära-livet-upplevelse.

Ät inte snö!

2010-02-22T11:55:00.002+01:00

... ropar jag till barnen.

"Varför inte då?", frågar de i en mun.

Jo, tänker jag, för att

det finns snömaskar i den
katter kan ha kissat i den
den är full av avgaser
den sätter kroppens vätskebalans ur spel.

Men jag säger inget, för egentligen har jag ingen aning om varför man inte kan äta kritvit nyfallen snö i en bergskreva flera kilometer från närmaste väg eller hus.

Vet ni?

Tarzan möter Avatar

2010-02-04T13:55:00.004+01:00

På blott tretton minuter hann jag och min älskade

• bestämma oss för att ta med barnen på bio
• slänga på dem och oss själva jackor och skor
• köra en mil i snöstorm till bion
• kasta oss in i salongen och sjunka ner under varma dunjackor.

Vi hade med andra ord en jättemysig kväll igår, då hela familjen gosade framför Avatar. Det hände att jag blundade och bara tog in dofterna från barnen och ljudet av de stundtals hänförda suckarna från min man. Visst var det en vacker film, men framför allt var det en vacker familj som satt där tätt ihopkrupen i biomörkret.

Efter filmen var vi alla tysta länge i bilen. Min man verkade vara långt borta i sina tankar. Plötsligt utbrast han:

”Nu vet jag var jag sett dem förut!”

När vi kom hem rusade han genast ner i källaren och letade fram ett dammigt seriealbum från 1974, där Tarzan beger sig till Pal-Ul-Don för att kämpa mot den blåa svansstammen:

De är blåa, har svans och rider på dinosaurier. Cameron måste ha läst den här serien innan han gjorde Avatar.

Rätt inställning

2010-02-01T11:38:00.003+01:00

Äntligen var det dags för match i basketen! Åttaåringen var så uppspelt att han knappt sov natten före.

"Mamma, jag har väntat i 15 ååår på det här nästan", sa han upphetsat.

Basket har han spelat i ett par säsonger men någon riktig match har det inte varit tal om tidigare. Sen plötsligt på förra träningen fick laget, Skärhamns miniorer, veta att det skulle få vara med i en cup. Reglerna gicks igenom och igår var alltså gänget redo att möta de betydligt större och några år äldre lagen Högsbo och Ale pojkar 00 (fast både Skärhamn och Ale har tjejer med).

Vilken dag! Först kom bandiljärerna, sen kom pikadorerna, sen kom ...

Nej, förlåt, jag börjar om:

Vilken dag! Först kom Högsbo och gjorde 58 poäng i rasande fart. Sen gjorde Skärhamn sex poäng. Äntligen hade gänget kommit igång men då tog matchen slut.

På rasten passade Skärhamn på att trötta ut sig ordentligt medan de nästa motståndarna, Ale, tog det lugnt. Matchen kom igång och Skärhamn gjorde det första målet! Två poäng och total segervittring. Medan laget jublade passade Ale på att göra 28 poäng. Då och då klämde Skärhamn in ett mål och slutade än en gång på sex poäng.

Åttaåringen var överlycklig och fantastiskt nöjd.

"Sex poäng, mamma", skrek han glädjestrålande. "Om bara motståndaren får mindre än sex poäng kommer vi vinna nästa gång!"

Jag har närt en optimist vid mitt bröst.

En lämplig framtid för min dotter

2010-01-28T08:52:00.012+01:00

Varje onsdag kväll sitter jag med skräckblandad förtjusning och ser på när Sjuåringen rider runt, runt i en manege. För det mesta är det Lilleman hon rider på, en tjock liten sak som ibland blir rädd för konstiga ljud som bara han själv hör. Då förvandlas han plötsligt till en rodeohäst, dock endast i några sekunder, och om ryttaren fortfarande sitter kvar efter utbrottet brukar lektionen fortsätta som om inget hade hänt.

Hopp i galopp, Lilleman, så att mamma kan fota med sin snajsiga mobil och darrande händer.

Ibland rider hon Axel, en jättehäst som är mycket snällare än han ser ut. Han verkar tycka att Sjuåringen är en lattjo liten pryl. Men rädd är jag lik förbannat, trots att jag själv har ridit i hela mitt liv och ändå inte råkat ut för något värre än en och annan dump i ett buskage eller en snödriva.

Igår red Sjuåringen Lilleman, som var lite stirrigare än vanligt. För att släppa tankarna på vad som kunde hända valde jag att fokusera på vilket yrke som måste vara det värsta jag kan tänka mig för henne. Lagligt och respektabelt alltså, inget tvivelaktigt och kriminellt. Stuntman, blir det första jag kommer att tänka på.

Inget för min lillstumpa.

Då kommer jag att tänka på min vän, vars kursares dotter utbildat sig till minröjare. Frågan är om inte det är värre? Eller rodeoclown, vilka lär vara högre försäkrade än astronauter i USA. Det är bäst att inte nämna det för Sjuåringen, för ett sånt jobb hade hon nog gillat.

Jag frågar en pappa på läktaren. Han sitter i egna tankar och verkar inte nämnbart orolig över att hans 25-kilosgrabb just nu rider på en 650-kilosbest.

"Fear Factor", svarar han genast. "Det vill jag inte att Erik ska vara med i."

Det är ju inget yrke, tänker jag, och inte är det särskilt otäckt heller eftersom man kan utgå från att ett amerikanskt teveprogram inte tänker låta någon stryka med. Försäkringarna skulle bli för dyra då. Är man med i Fear Factor måste man bara bestämma sig: Är jag villig att dingla i ett snöre över Niagarafallet, kladdas in i honung och släppas in bland bin och käka en och annan spindel eller inälva? Är svaret ja så gör man det med ett leende på läpparna, för skadad blir man i alla fall inte, och är svaret nej så får man försöka skaffa snabba cash på annat sätt.

Mums filibabba!

Nä, vi har nog lite olika världsbilder, den där pappan och jag. Och kanske finns det ett uns av sanning i vad som sades om mig häromdan: Jag daddar för mycket.

Morgonbestyr

2010-01-27T18:51:00.006+01:00

På exakt samma tid hinner ...

... jag

duscha och klä på mig
väcka barnen
tvätta och klä barnen
fixa frukost
äta frukost
lägga frukt i väskor
gräva fram två bilar
fylla bilarna med väskor, skridskor och en fiol
fylla en av bilarna med barn.

... maken

duscha och klä på sig.

Uppdatering: Man ska inte svara i affekt heter det, och nu inser jag att man inte ska blogga i affekt heller. I morse studsade maken upp och klädde sig och barnen och mig också för den delen om jag inte hade stoppat honom. Sedan fixade han te och varma mackor innan han flängde iväg med bilen och hämtade grannbarnen så att de kunde samåka med oss. Jag vet ju att han aldrig läser den här sidan men det är inte utan att man undrar ...

Odjuret inser att det finns skit ändå

2010-01-26T21:02:00.004+01:00

Sjuåringen har som en på tusen fått biverkningen utslag efter svininfluensavaccinet. Alltså, hur sannolikt är inte det? Ja ja, en på tusen, men ändå.

Så jag ringde Föreningen och hälsade att hon inte skulle komma på träningen. De sa okej och krya på henne och LA SEDAN INTE PÅ LUREN. Alltså, de trodde definitivt att de lagt på, men jag kunde höra dem tala därinne på kansliet:

"Det var K:s mamma och uppenbarligen har tjejen några slags prickar. Ja, alltid är det något med just den familjen. Är det inte löss så är det säkert spetälska ... Jag vet inte hur det är med pappan men den där jäkla mamman är alldeles för daddig ... curling ... ditten och datten ..."

Tror ni nu att jag ...
1. satt kvar och lyssnade intresserat, ivrigt tuggande min macka
2. skrek i luren tills de kom och bad om ursäkt
3. väntade småirriterat tills de kom tillbaka, då jag påpekade att de visst varit lite slarviga med lurpåläggningen?

Jag önskar att det varit något av det ovanstående men istället valde jag att ...
4. känna mig skyldig och påträngande, varför jag la på luren och aldrig kommer att yppa ett ord till någon i Föreningen om detta (såvida de inte läser det här).

Och så över till något helt annat men ändå fullständigt relevant. Det här brevet fick jag av en försäljare idag:

"Men ditt tröga odjur är du fuckt up eller vad??
Det var inte vårt fel ditt odjur då sakerna skickades från utlandet din
lastbilhjärna gjort på frigolit.
Så nu skriver jag inte mer stupid fuck."

Jag gillar framför allt formuleringen "Det var inte vårt fel ditt odjur då sakerna ... ", eftersom han måste varit så inihelskotta förbannad att han inte ens kunde vänta med mitt namn ("ditt odjur") tills efter meningen, som så bör, eller ens lägga in det i en trevlig bisats inramad av kommatecken.

Så idag har alltså verkligheten kommit ifatt mig. Jag har blivit baktalad av några som inte visste att jag lyssnade och jag har blivit bespottad av en galning som verkligen önskade att jag lyssnade. Jag har fått en massa skit helt enkelt och efter en längre analys kommit fram till följande:

Skit river upp sår och dunkar upp hjärtat oavsett var det kommer ifrån, och om man inte ser det beror det inte på att det inte finns. Däremot mår man bäst av att inte så noga veta att det finns.

Det blir nog Veckans Citat i sjuornas loggböcker nästa läsår, misstänker jag.

Basketproffset

2009-12-04T23:23:00.002+01:00

Sjuåringen klagar högljutt över att ingen passar till henne i basketmatchen. Helt fri är hon ju, där hon står mitt på trepoängslinjen ...

... i brygga.

(Senare hann hon gå ner i spagat under korgen också, efter att ha hjulat dit.)

Dagbok

2009-11-25T11:49:00.002+01:00

Jag skrev dagbok hela 1999. Den första dagen på det nya millenniet la jag ner och skrev inte ett ord till. Det bara blev så.

Nu när jag ser tillbaka på mina anteckningar inser jag att 1999 var helt avgörande eftersom jag träffade pappan till mina barn då. Det var lite struligt i början och hade lika gärna kunnat gå i en annan riktning. Hemska tanke.

Under ett års tid, ganska precis faktiskt, bloggade jag nästan dagligen. Nu när jag ser tillbaka på den ”dagboken” inser jag att mitt liv fortfarande är spännande. Ändå la jag ner för några månader sen. Det fick bli så.

Det känns bra att inte blogga men visst händer det fortfarande att tankarna dyker upp, ni vet de där som verkar ha ordet ”inlägg” svävande över sig. Kents nya platta ”Röd” till exempel, som fick mig att fundera i timmar över hur den hade låtit om den istället hetat ”Turkos”. Eller min insikt att jag blivit en vidrig idrottsmamma, nu när dottern faktiskt blivit ganska duktig på konståkning men väljer bio framför träning (vilket jag givetvis går med på, även om jag måste erkänna att det är frustrerande).

Det kan hända att jag kommer tillbaka, något inlägg då och då eller fullt ut. Vilket det blir, om något, får framtiden utvisa. Men jag raderar inte den här sajten; den är ju trots allt min dagbok och i framtiden kanske jag inser att delar av den – precis som vissa delar 1999 – varit avgörande för mitt liv idag.

Allt eller inget

2009-08-11T21:08:00.004+02:00

Ibland känns det som att jag har så mycket att berätta. Då riktigt spottar jag ur mig inlägg. Andra gånger är jag helt tom. Som nu till exempel. Detta trots att ganska mycket ändå verkar hända:

Min semester är slut.
Jag har fått nya uppdrag och arbetsuppgifter.
Jag har varit lägermamma på konståkningsläger.
Vi hade då strömavbrott så att isen smälte och vi fick grilla pannbiffarna utomhus.
Vi har byggt om halva kåken och jag har rollat fem rum fyra gånger.
Jag har insett vilken stor pappa jag hade (tidningsartiklar, minnesstunder ...).

Sedan mitt senaste inlägg har jag känt mig

uppsluppen
förtvivlad
nervös
avundsjuk
kärleksfull
stolt
utmattad.

Ändå är jag alltså helt tom när det kommer till att blogga.

Med ändan först in i stjärnhimlen

2009-07-31T19:43:00.001+02:00

När jag började jobba på dagstidning för mer än tjugo år sedan brukade vi på redaktionen turas om att skriva horoskopen. Det gick lite på slentrian; var det runt den 25:e skrev man att "du ska snart få pengar" och var det fredag och kanske lite mysigt ute skrev man att "du kan möta kärleken".

När jag några år senare började jobba på en redaktion i USA och berättade om mitt forna horoskopskrivande blev mina medarbetare nästan förnärmade. Jag insåg snart att horoskop tas på blodigt allvar i det stora landet i väst. Snart hade jag suttit med i så många diskussioner om stjärntecken att jag kunde rabbla dem utantill, även om jag så hade väckts ur en djup sömn.

Jag kan lika gärna säga som det är: Horoskop är hokuspokus! Jag tror inte ett skvatt på astrologi, inte minst för att jag själv hade varit född i olika tecken om mamma hade gått hela graviditeten ut, alternativt gjort kejsarsnitt. Jag föddes ju med sätesbjudning, något som man inte gärna tillåter nuförtiden.

Jag kom alltså till världen med arslet först. Det har länge varit min avsikt att även lämna jordelivet med ändalykten i en på något sätt framträdande position. Exakt hur detta ska gå till har jag inte riktigt klarlagt men förhoppningsvis vet jag när det är dags.

Måndagen den tjugotredje oktober 1967 har flera av demonstranterna ännu inte lämnat Götaplatsen där de samlats två dagar tidigare i Sveriges hittills största gemensamma manifestation mot Vietnamkriget. Tidningarna berättar att en tvättäkta snöman äntligen förevigats på film, intressant nog i Bluff Creek i Kalifornien, och att Djungelbokens premiär på biograferna i USA slagit kassarekord. På radion spelas låtar från Beatles nysläppta Sgt Pepper-platta. Blott fjorton dagar tidigare har Che Guevara för sista gången försvunnit in i Bolivias djungler. Sveriges vägnät är säkrare än någonsin, med djupt koncentrerade förare som försöker ställa om sina hjärnor till högertrafik. Men taxichauffören som kör i ilfart över Älvsborgsbron i Göteborg skiter i vilken sida han kör på. Kvinnan som ligger och gnyr i baksätet är nämligen inte bara gravid, hon ska ha tvillingar.

Vad som sedan händer har jag fått ett antal versioner av. Låt mig hålla mig till dem som berättats av mina föräldrar. Att diverse kusiner, sysslingar och grannar också har historier från min mors andra förlossning är förvisso intressant men knappast okej om jag ska hålla mig något sånär till sanningen.

Alltså lyckades min far, efter en vansinnesfärd och med mycket lite hjälp av en likblek taxichaufför, bända ut min mor ur bilen. Iklädd något som närmast kan likna ett tält med ett hål för huvudet vaggade sedan min mor, stödd av den i sammanhanget mycket lilla äkta maken, in genom dörrarna på Sahlgrenska sjukhusets kvinnoklinik. Där blev det snabbt fart på personalen som lyckades få upp min flämtande mamma på en brits så smal att den uppsvällda, och vid det laget blödande, magen stack ut på båda sidor. Klockan var lite efter tio på morgonen och mamma krystade omgående fram ett par skära fötter ur underlivet. ”Han gled som en tvål”, skulle hon berätta flera år senare, och pappa höll med. För ut gled min brorsa och ut gled jag, sittande på hans huvud, redan på nästa värk.

Hade det varit en nutida förlossning hade detta givetvis aldrig hänt. Vi hade istället plockats ut med kniv en eller två veckor tidigare, när det stod klart att våra vid det laget ganska stora bebiskroppar redan satt fastnaglade i den position vi tänkte bli födda. Men 1967 var ett glädjens år och lite svinn fick man allt räkna med. Så det blev den tjugotredje oktober, inte den nionde eller sextonde, vilket för mig egentligen bara medfört det lilla extra arbetet att förklara att jag visst är född i vågens tecken och inte i skorpionens som nutida horoskop gärna vill göra gällande.

”Är de enäggstvillingar?”, frågade den hastigt tillkallade läkaren.

Att Watson och Crick ett helt kvartssekel tidigare hade offentliggjort sin gigantiska modell av DNA-spiralen bekom honom inte ett dugg. Min mamma visste dock bättre.

”Den ena har snopp och den andra inte”, sa hon näsvist.

Idag är både den snopputrustade och den snopplösa alltså vågar. Eller skorpioner, om man läser andra horoskop. Så var det med det.

Howdy rapporterar LIVE från Transformers

2009-07-29T22:24:00.003+02:00

Här tyckte man livet var uselt och så händer detta: Det stod fel på bioschemat så istället för att jobba på Johan Falk fick vi visa den nya Transformersfilmen ikväll. Lyckligtvis har jag handdatorn med mig så att ni kan få en liverapportering:

Det är framtid. Kina. Bilar blir robotar. Glassbil. Kiss my icicle! Eld och slagsmål. US Navy. Hemma hos snygg kille. Ringer snygg tjej. Gör slut. URSNYGG TJEJ!

Grejer får liv. Megatron hjälte. US Special FOrces. COllege snygga människor fullt av snygga människor fan va alla är snygga och smarta EInstein. datorer i massor. kattungar. Professorn sur på snygg kille. Snygg tjej. snygg tjej.

Party. snygg. bilen blir levande tar till robot. energon? Optimus Primus något hjälte (Magatron var inte det visade det sig).

Kaffepaus. Maken passar påa tt sänka ljudet på filmen.

TIllbaka. Eld i öknen kanske jordanien säger de. svininsluensan ?Pyramid slås sönder av robot som vill åt solen??? URSNYGG TJEJ i vita kläder håller killes hand. de älskar varandra säger de och killen dör men vaknar av pulver väcker ptimus primus??? alla slåss. kysser. må nsken.

Directed by Steven SPielberg??? Det visste jag ine.

Tillfällig martyr

2009-07-27T10:14:00.005+02:00

Semestern är slut och jag sitter på jobbet och glor. De senaste fyra veckorna har jag

vårdat sjuk pappa
förlorat pappa
begravt pappa
rollat fem rum fyra gånger
krattat brännmaneter på simskola.

Jag har inte

solat
badat
läst en bok.

För att citera min gode vän och hjälte Kalle Anka:

"Kvack!"

Kan någon förklara?

2009-07-16T13:58:00.003+02:00

Jag förstår inte resonemanget bakom att man får a-kassa i 300 dagar om man är 100 procent arbetslös men att man bara får a-kassa i 75 dagar om man är deltidsarbetslös. Då ska man som arbetslös alltså undvika att ta jobb som inte är heltid, alternativt säga upp sig från sin deltidstjänst och alltså belasta a-kassan ännu mer.

Det finns säkert en logisk förklaring men jag kommer inte på någon. Gör ni?

Hur man skämmer ut en pojkvän

2009-07-14T19:02:00.003+02:00

Eftersom jag är lite småirriterad just nu tänkte jag passa på att blogga om något jag endast i irriterat tillstånd är stolt över: Hur jag skämde ut min pojkvän året innan jag träffade maken. Han hette förresten samma som maken, vilket har förenklat avsevärt för mig då jag helt och hållet sluppit olämpliga felsägningar. Nåväl.

Exet var väldigt noga med hur saker såg ut och verkade. Därför är det förstås lite lustigt att han drog omkring med mig men kanske var det lite status i att jag var fem år äldre (bara bäbisen var han). Han var så noga med att allt var korrekt och av senaste modellen att han aldrig tvättade sina mörkblå Levi's eftersom de skulle kunna blekas då. Istället ångade han dem emellanåt (när de började lukta kanske?).

Jag och exet var på en konsert med Red Hot Chili Peppers och där träffade vi på en gammal väninna till mig. Exet blev eld och lågor när han såg hennes skönhet; han fjantade och spexade runt och rent ut stötte på henne. Detta kunde jag stå ut med. Sedan rusade han iväg och handlade drickor och kom tillbaka med en till henne och en till honom. Detta kunde jag också stå ut med. Sen viskade han till mig: "Inte för att jag vill göra dig ledsen, men fan va mycket snyggare än dig hon är". Detta kunde jag inte stå ut med.

Jag övervägde att hälla hans dricka över honom men det är alldeles för klassiskt och skulle till och med kunnat ge honom status. Att skälla på honom skulle möjligen ge samma dåliga effekt, så jag valde ett tredje alternativ:

Jag headbangade hela konserten! Där satt exet och försökte vara cool och medveten och intill sig hade han en urtöntig dejt som headbangade oavbrutet. Till och med de lugna låtarna slängde jag mina lockar till, allt medan exet oroligt väste "Sluta, snälla ... Du gör ju bort dig".

En som inte är rädd för att göra bort sig är min älskade bror Erik, gymnasielärare i Tullinge. För att vinna biljetter till en rockkonsert antog han Bandit Rocks utmaning att undervisa iklädd björnkostym en hel dag. Och vilken konsert var det, tror ni? Red Hot Chili Peppers såklart!

Okunskapsutmaning

2009-07-12T22:55:00.007+02:00

Jag var väl över trettio innan jag insåg att oliver inte växer med pimenton inuti. Tanken att någon faktiskt satt och pillade in en liten chilifrukt i varje liten oliv kändes så befängd på något sätt, ungefär som att stoppa varmkorv i bröd och sälja allt burkat och klart (det gör man förresten säkert i USA).

Medge att den hade kunnat växa så här. Endast naturen borde kunna fixa en så schysst färgkombination.

Nu tänkte jag att vi skulle ha en liten mysig sommarutmaning: Berätta om någon patetisk okunskap du burit på alldeles för länge. Inte för att jag tror att det blir någon rusning till utmaningen precis; dels råder det lite bloggtorka nu, dels förutsätter ju utmaningen att man faktiskt vet om sin okunskap. Ni kanske går omkring och tror att blåbär växer på träd och att Sting kommer från Skåne och i så fall får okunskapen vila tills ni når min olive-pimento-insikt.

Äsch, det var ju en usel utmaning.

Och korkekens korkar växer i klasar.

Handelsbanken och döden

2009-07-08T13:54:00.004+02:00

Följande brev från Handelsbanken damp igår ner i mammas brevlåda:

"Hej! På grund av Per Leanders bortgång, har samtliga autogiron kopplade till ert gemensamma konto automatiskt avslutats."

Punkt. Slut. Varken mer eller mindre. Inget "På grund av följande anledningar måste vi tyvärr avsluta alla autogiron ..." eller "Autogirorna det berör är ..." eller "För att detta ska bli så enkelt som möjligt kan du göra ditten eller datten eller tala med kontaktpersonen ...".

Inget "Vi beklagar sorgen".

Diese Verrat ist sehr gut

2009-07-07T13:32:00.003+02:00

Jag talar flytande tyska. Det är faktiskt ganska konstigt att jag gör det, eftersom jag bara har läst tyska i två år. Kanske beror mina goda språkkunskaper på att jag så glupskt inhämtar språk i min omgivning; jag läser utländska böcker och tidskrifter, ser oöversatta filmer och träffar folk från jordens alla hörn.

Att jag talar flytande tyska har gynnat både mig själv och omgivningen. Det här sista jobbet jag fick hade aldrig varit mitt om jag inte hade angett "flytande" under "Språk: Tyska" på anställningsformuläret. Idag har jag god hjälp av tyskan när jag talar med kunder eller kanske ger en vägbeskrivning till en vilsen turist.

Därför må ni tro att jag blev både förvånad och lite kränkt när en individ med tyska som modersmål hävdade att min tyska inte bara är usel, den är obefintlig! Så till honom och alla andra förståsigpåare vill jag bara säga: Släng er i väggen, durch, für, gegen, ohne, um!

Meine Deutch ist fantastich! Ich spreche ohne Svarigkeiten im alles Sachen: Politiken, das Weltentrauman und Blumen und Lieben. Ein bissen Frieden, ein bissen Sonnen, ein bissen Lieben etc. Wo sind Sie to ifragensatten meine Sprachenkunskapen? Ich kann immer der Deutche Sprachen sprechen (sprochen!) perfectiche. Ich weiss das ist heiss Nilpherd und nicht Wasserpferd! Wissen Sie das? Nein, Ich glaube das. Haha! Wann Sie sagen das meine Deutch ist nicht gut, Sie snacken Scheisse!

Och bevisföringen fortsätter oavbrutet: Jag hade en gång en schweizisk Freund som aldrig någonsin ifrågasatte min tyska. Trots att han talade flytande svenska valde han alltid att kommunicera med mig på tyska. Hans varma leende visade tydligt att han ansåg att jag behärskade språket.

Untürlich noch habe Ich keine Knorr für diese Inlägg. Schüss!

Kärlek vid första ögonkastet

2009-07-06T20:02:00.002+02:00

Vår lilla by ligger ju alldeles vid havet och då har huspriserna en tendens att bli lite höga. Därför är det nästan bara medelålders par utan barn som köper kåkarna som blir lediga när någon gammal, som har bott här sedan huspriserna inte var höga, dör. Men förra veckan hördes plötsligt barnskrik från en av gårdarna som stått öde ett tag.

Vi träffade dem i badviken: ett gulligt par med tre små gossar. Den äldste pojken är sju år, har blont vågigt hår och glittrande blågråa ögon.
"Vad gillar du för saker?", frågade Åttaåringen.
"Skelett, Pokémon och lego", svarade gossen genast.
Och fåglarna kvittrade en kärleksserenad.

Det har varit nästan omöjligt att slita dem från varandra sen dess. Igår, när hela familjen skulle till farmor och farfar, fick Åttaåringen stanna hemma hos Vännen istället. Till och med kvällsmaten åt han hos dem, innan han trampade hemåt på sin gula cykel. Imorse var han uppe med tuppen; jag såg genom mitt sovrumsfönster hur han cyklade mot sin vän. De knallröda kalsongerna lyste i morgonsolen, ty byxorna hade han i ivern glömt hemma.

Vännens familj hyr bara, men de tänker stanna så länge de får säger de. Med andra ord: tills något medelålders par utan barn budar på huset. Men det måste vi stoppa! Så fort en potentiell huskund dyker upp ska alla grannarna klä av sig nakna och köra death metal i gigantiska högtalare så att det ekar genom byn. Sådant trash kan man ju inte ha till grannar!

Ja, vad gör man inte för kärleken?

Persiljedöden

2009-07-04T20:44:00.004+02:00

Det var inte cancern som dödade pappa. Det var persiljan. I alla fall om kommunens miljöenhets misstankar stämmer.
"Ta lite mer persilja", sa mamma och klippte en klase till över pappas färskpotatis för tre veckor sedan. "Du behöver järnet."
Och pappas järnhalt steg, liksom hans E-colihalt. Sen kom kramperna, vätskebristen. Vi ringde efter ambulans och pappa åkte till Sahlgrenska. Efter en vecka var han död. Och hela tiden sa vi att det var cancern som tog honom.

Pappa levde fortfarande när Ehec-beskedet kom. Så hela familjen fick testas på vårdcentralen. Den diskreta sköterskan föreslog att vi skulle testas en och en, men i en familj där alla kissar med öppen toadörr tyckte vi detta var onödigt. Så vi ställde oss på rad, drog ner brallorna och lutade oss framåt.
"Så får vi det undanstökat", sa jag.
"Är avföring detsamma som bajs?", frågade Sexåringen.
"Ska ni ta avlivningsprov?", undrade Åttaåringen oroligt.

Testresultaten har kommit och vi har inga E-colibakterier i resten av familjen. Måhända finns det en del i den lilla persiljebusken som mamma använde vid pappas sista måltid och som hämtades av en miljöinspektör i torsdags. Det lär vi få veta inom några dagar.

Death by parsley alltså. Som ett fall för kriminalinspektör Barnaby. En sån knorr på mysteriet skulle pappa ha gillat.

Dansa!

2009-07-02T00:27:00.003+02:00

Jag har haft dispens från verkligheten. Den gångna veckans löpsedlar har noterats men inte registrerats. Idag vaknade jag. Det var som sjutton, Michael Jackson är död!

Michael Jackson har haft en unik inverkan på mitt liv eftersom hans musik får mig att vilja dansa. Detta är väldigt underligt eftersom jag är en genetisk repellant mot dans. Att kolla på det kan gå an ifall dansaren gör något som ser svårt ut, ungefär som en cirkusartist, men att dansa själv får mig bara att tänka "Varför, varför, varför?". Några gånger har jag försökt analysera min motvilja, eftersom den tyvärr är ett handikapp, och då kommer jag alltid fram till samma slutsats: Jag tycker att dans är ett tecken på civilisationens tillbakagång. Här fjantar vi runt till musik när vi borde ägna oss åt något mer rationellt. Ungefär.

Men Michael Jackson, som sagt, får mig att vilja dansa. Han tar fram reptilhjärnan hos mig. Från Billie Jean i högtalarna i mitt gamla flickrum till fantastiskt underbara Blood on the dancefloor, som kommer att ljuda i mina högtalare tills jag dör. Så allihopa, dra upp volymen och skaka loss!

Sov gott, Michael. Hälsa pappa!

Vadå värdighet?

2009-06-30T17:50:00.006+02:00

Den billigaste kistan kostar drygt tretusen. Det är inte klokt! Den dyraste kostar runt femtiotusen. Jag undrar om det inte bär emot lite att skicka in en sån i ugnen. Pappa hade nog kallat det i-ländernas dumhet att bara bränna upp en sådan dyrgrip i en fånig ritual.

Den billigaste kistan kallas "07" och ser ut som en Ikea Pax med en Jyskmadrass inuti. På de båda varuhusen hade man kunnat få den i valfritt laminat för högst en tusing sammanlagt. Jag har ju ärvt min prismedvetenhet från pappa, så jag föreslog en gammal garderob alternativt att jag snickrade en kista själv. Vi bygger ju om och har en hel del spillvirke hemma.

Men nix, förstår ni, så får man inte göra. Det är nämligen inte värdigt.

"Vilka är ni att definiera min värdighet?", ropar pappa från andra sidan. "Det är väl klart tösen ska snickra! Jag har ju sett henne bygga både leksaksstall och skyttegravar och det gjorde hon galant."

Stackars pappa hann inte förändra världen. Därför får han göra sin sista resa i en 07:a. Men inskriften har han författat själv och den kan ingen ändra på:

Här vilar stoftet från en man som aldrig tog orden "besparing med bibehållen kvalitet" i sin mun.

Sorgen

2009-06-28T22:40:00.003+02:00

Sorgen är ett riktigt åbäke. Den är klumpig och oförutsägbar, spretig och nästan omöjlig att tygla. Sorgen sover aldrig men det händer att den slumrar lite. När den vaknar är den vildare än någonsin och skrämmer alla runtomkring.

Sorgen bränner. Dess eld virvlar runt bland inälvorna innan den hittar utgången genom strupen. Där stannar den som ett svidande klot och tvekar lite innan den väljer att återvända till magen.

Men sorgen måste ut. Det säger alla. Jag vet dock inte om jag vågar släppa loss den eftersom jag samtidigt måste släppa kontrollen.

Pappa blev sjuttio år, fyra månader och två veckor.

Ingen takt men ton

2009-06-22T08:31:00.005+02:00

Det faktum att hela familjen Leander saknar takt –- i dubbel bemärkelse –- och sångröst har inte hindrat oss från att älska musik. Därför minns jag min barndom som ett enda långt musikstycke som strömmade ur vår hopplöst omoderna Lencogrammofon. Våren 1978 snurrade den varm i vardagsrummet hemma på Vårvägen i Luleå. Kiss var bannlysta av våra föräldrar, så dem fick vi lyssna på inne på rummen istället där vi hade varsin kassettbandspelare. Men David Bowie var okej. Så det var inte ovanligt att hela familjen stämde upp i Cha-cha-cha-changes när Hunky Dory låg på skivtallriken.

Ganska ofta lyssnade vi på Tolvskillingsoperan, och jag var livrädd för skivomslaget eftersom en man utan ben satt i en vagn på det. Han stirrade rakt ut från bilden och såg bedjande på mig. Ibland tog jag en omväg genom köket för att slippa passera stereobänken där skivomslaget låg. Jag fick för mig att den stackars krymplingen kunde få tag i mig då, att hans utsträckta armar skulle nå igenom det glansiga konvolutet och fånga mig och dra in mig i bilden.

När vi lyssnade på Edith Piaf brukade hela familjen stämma upp i sång. Därför har vi alla ett skapligt uttal i franska trots att bara mamma kan göra sig förstådd på språket. Hon brukade inleda sången och inte så sällan överrösta självaste Edith, och så fyllde vi andra i:

(Mamma på stortoan): Laissez-vous faire
(Barnen i sina rum): MILORD
(Mamma på stortoan): Et prenez bien
(Barnen i sina rum): VOS AISES
(Mamma i toadörren): Vos peines sur mon cœur, et vos pieds sur
(Barnen i sina rum): UNE CHAISE
(Mamma i hallen): Je vous connais
(Barnen i sina rum): MILORD
(Mamma i köksdörren): Vous ne m'avez
(Barnen i sina rum): JAMAIS VUE
(Mamma i köket): Je ne suis qu'une fille
(Barnen i sina rum): DU PORT
(Pappa i vardagsrummet): Une ombre de la RUEEEEEEE...

Dålig uppfostran?

2009-06-16T19:28:00.007+02:00

Åttaåringen har fått ta hem en skrivbok kallad "Mina berättelser". Följande noveller finns att läsa:

Förgiftad pizza
Pytonön
Sländan
Alien från rymden
Sagan om Manbat
Min bästa julklapp
Fågelskrämman
Tomten som hämnades
Jedipojken
Robin har rabies
Emma har kanser
Titanic nummer 2
Draken Godsila
Loch Ness-odjuret

Vad har vi gjort för fel?

Kolla in stackaren som drunknar och helt korrekt ropar på hjälp på engelska.

Generationer av uppoffrande mammor

2009-06-15T10:40:00.003+02:00

Jag har varit på pingisläger. Där har jag lärt mig att jag som förälder förväntas

kunna spela hyfsat
känna till reglerna
kunna bygga ihop såväl bord som racket
tycka att detta är jättespännande.

Som mamma till en pingisintresserad åttaåring måste jag svälja stoltheten och jamsa med. När jag tänker efter var det nog precis vad min mamma fick göra en gång i tiden, när jag som åttaåring blev intresserad av hästar.

Det är lustigt, men jag minns än idag det starka lyckoruset när jag för första gången placerades i sadeln på halvrusset Ture. Kärleken var omedelbar när jag kände den varma hästkroppen under mig. Varje steg som utvecklades till ett helt rörelsemaskineri på den smala manken tog jag in, liksom dammet som virvlade, den lena mulen som frustade belåtet och den starka lukten, som lika gärna förnimmer en värme som ett minne. Det var Ture som gav mig den känslan och tur var väl det, för om jag som bästisen Patrik istället hade placerats på welchponnyn Tojje hade jag nog lagt av direkt och fått skapa mig en annan passion att följa mig genom livet.

Tojje var direkt livsfarlig. En liten, tjock fuxskäck var han, med ilskna ögon och ett hånfullt flin i den stora käften som var full av gulbruna gaddar. Dem använde han till att ta stora tuggor av livrädda ungars täckjackor, så att den vita skumfyllningen stod som fradga i mungiporna på honom. Då och då försökte han även äta upp en förälder men när han till slut tog itu med min mamma mötte han en värdig motståndare.

”Trodde du, ja”, väste hon ilsket medan hon bände upp ponnykäften som fått ett stadigt grepp runt en av de stora knapparna på hennes ljusbruna mockakappa.
Ett ögonblick senare satt han fast igen, denna gång på knappen ovanför den förra.
”Nä, nu jävlar”, sa mamma och bände upp käften igen.

Sen band hon helt sonika fast hästkraken i världens kortaste grimskaft och tog itu med att sadla honom. Trots att det var Patrik som skulle rida Tojje var det alltid min och inte hans mamma som fick göra honom i ordning, eftersom hon var den enda som vågade sig in i den gudsförgätna boxen.

”Vet du inte vad som är fram och bak på en sadel?”, sa ridläraren näsvist när han stod och såg på när mamma och Tojje utkämpade sitt krig.
Sadeln hade mycket riktigt kommit på plats på ponnyryggen, men valvet gapade tomt över en platt korsrygg istället för att formas tätt mot en luden manke.
”Jo, men jag vet inte vad som är fram och bak på en häst”, svarade min mamma ännu mera näsvist och lossade på sadeljorden som hon precis lyckats knäppa runt den spända hästmagen.

Sadeln vändes och spändes och Tojjes huvud knöts loss. Precis när han skulle bita till runt min mammas krage tog hon dock tillfället i akt och placerade ett bett i den vidöppna hästmunnen. Tränset knäpptes lite hipp som happ och så var även Tojje redo för dagens motion. De andra hästarna väntade redan uttråkade i stallgången.

Mamma har aldrig klagat över uppoffringen och det tänker inte heller jag göra. Vad är förresten några felplacerade pingisbollar jämfört med en livsfarlig welchponny?

Den överskattade läsningen

2009-06-11T10:55:00.005+02:00

Min mamma brukar stolt berätta för sina vänner att jag minsann lärde mig läsa långt innan jag började skolan. Det är inte sant. Nästan åtta år var jag innan bokstäverna slutligen började forma meningar i min svällande hjärna. Vid det laget hade jag redan gett upp och konstaterat att läs- och skrivfärdigheter ändå var överskattade. Jag skulle ju bli astronaut och i rymden talade ändå ingen svenska.

Jag gick ettan på Lulsundsskolan i Luleå. Den bestod av sex klassrum längs en lång och kall stenkorridor, där plattorna i fasaden spruckit som ondskefulla speglar som fångade små barnasjälar och formade dem till goda samhällsmedborgare. Ibland gick det inte så bra och då blev man en utböling istället. Såna fanns de gott om och det gjorde inte så mycket eftersom livet ändå inte var rättvist.

På den tiden bar fröknarna kläder från Mah Jong. Det var solidariska plagg hade jag lärt mig hemma. Skolböckerna stencilerades till glansiga, blåaktiga kopior som luktade fränt. På dem skulle jag fylla i konturerna för alla bokstäverna. Inte ens B som i Britta klarade jag av.

Men så lossnade plötsligt allt. En dag när jag stirrade i boken om Mose korgfärd genom vassen insåg jag att jag kunde läsa "Moses" och inte bara färglägga bilden han fanns på. Ja, precis så minns jag det, att jag gick från att vara hopplös analfabet till fullt läskunnig på bråkdelen av en sekund. Hade jag varit religiöst lagd hade jag kunnat tacka Moses för uppenbarelsen.

Idag är Sexåringens sista skoldag i förskoleklassen och hon kan inte läsa än. Det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att det är hennes sista helt fria sommarlov, då varje skylt och uppmaning fortfarande bara är konstiga symboler och då hon faktiskt får lov att vara barn fullt ut.

Läsningen är dessutom överskattad, för Sexåringen ska bli spion i fjärran länder där de ändå inte talar svenska.

Allt som det ska

2009-06-08T09:50:00.001+02:00

På måndagen hoppade jag studsmatta. Det är mycket svårare än det ser ut. Svikten måste liksom komma i otakt för annars blir det bara att man gungar istället för studsar. Tack och lov var det bara katten som såg mig. Hon vände på huvudet och somnade om.

På tisdagen köpte jag sex fönster. Det är en hel vetenskap. Ska det vara höger- eller vänsterhängt? Ventil? Kopplat? Aluminium? Allt jag visste var att fönstren skulle in i sex hål som jag någotsånär hade mått på. De levereras idag.

På onsdagen doppade jag fötterna i dreglet från en plastkrokodils mun. Det tyckte Sexåringen var roligt. Sen var jag idrottsmamma och ropade hysteriska kommentarer om hennes piruetter på isen. Det slog mig att vackra piruetter betyder mer för mig än de gör för henne.

På torsdagen fick vi beskedet om pappa. Tänk att man kan få så många tumörer på så kort tid. En del syns till och med från utsidan. Jag gick hem från jobbet eftersom mitt hjärta dunkade så hårt och det brände så mycket under ögonlocken.

På fredagen åkte vi till ishallen igen men jag sa inget om piruetterna. Tänkte på dem gjorde jag däremot, att de borde var mer samlade och jämnare i hastigheten.

På lördagen körde jag barn till kalas. Kom hem till ett ensamt hus och stirrade på datorn. Insåg att jag borde skriva något, men gick ut istället. Övervägde studsmattan men grannarna var i trädgården.

På söndagen valarbetade jag. Åt lunch med pappa som fått permis från sjukhuset. Han är gammal och det är jag med. Alltså är allt som det ska. Tiden går och ingenting spelar egentligen någon roll. I det långa loppet.

Diskret

2009-05-07T21:42:00.002+02:00

Maken kom hem från fullmäktige och satte sig i köket med mig. I rummet intill låg de två minsta och sov djupt. Vi drog för säkerhets skull igen dörren så att de inte skulle väckas.

Jag berättade om utvecklingssamtalet med Sexåringens fröken och så talade jag om att jag köpt den där legolådan Sjuåringen önskar sig på sin födelsedag nästa månad.

"Vad har ni gjort ikväll?", viskade maken.
"Vi har bakat och kollat lite på Hajen 2", viskade jag tillbaka.

"HAN DOG NÄR HAN BET I EN ELLEDNING!", ropade Sjuåringen från sovrummet.

Gissa!

2009-04-30T16:00:00.002+02:00

"Mamma, gissa vad klassens nya stödfröken heter."
"Vadå, namnet menar du? Det kan ju vara vad som helst. Sånt kan man ju inte bara gissa."
"Snälla mamma, gissa!"
"Jaha, då säger jag väl Sebastian då."
"Nä, gissa igen!"
"Sara?"
"Nä, gissa igen!"
"Elisabeth?"
"Nä, gissa igen!"
"Jörgen?"
"Nä, gissa igen!"
"Anna?"
"Nä, gissa igen!"
"Olof?"
"Nä, gissa igen!"
"Olivia?"
"JAAA!"

???

En krossad dröm

2009-04-28T12:58:00.006+02:00

Jag kom alldeles precis tillbaka från min lunchrast med en stark känsla av uppgivenhet. Nu blev det ju inte som jag i hemlighet önskat, och det var två lönnfeta karlar i 45-årsåldern som krossade min dröm.

"Fan va gôtt det är att man fått sig en riktig kvinna som vet vad en man behöver", sa den ena.
"Ja, och som klär sig som en kvinna och inte i nån jävla säck", sa den andra medvetet högt så att alla vi med säckar som klädesplagg skulle känna oss träffade.
"Framför allt en kvinna som vet när hon ska hålla käften", fortsatte den första triumferande.

En pytteliten tjej med långt svart hår smög fram och viskade något. Den ena mannen mumlade/gurglade ett svar till henne och hon gick tillbaka och ställde sig en bit bort. Där väntade en barnvagn med en sovande bebis. En annan ung mörk kvinna stod intill och stampade otåligt med fötterna. Jag tror att de kommer från Thailand, som ganska många av Tjörns invånare gör.

Själv satt jag där med min dröm krossad. Hur skulle jag nu kunna lämna min schyssta, jämställda man och i hemlighet rymma iväg med någon av de här två godbitarna? Fasen också, de vill ju inte ens ha mig!

Wikipedia för utomjordingar

2009-04-26T13:11:00.002+02:00

Christianity

The belief that a cosmic Jewish Zombie who was his own father can make you live forever if you symbolically eat his flesh and telepathically tell him you accept him as your master, so he can remove an evil force from your soul that is present in humanity because a rib-woman was convinced by a talking snake to eat from a magical tree.

Nej, tyvärr är det inte jag som kommit på definitionen. Den fanns här. Eftersom den är två år gammal har ni säkert redan sett den, men jag är ju inte precis känd för att vara först med det senaste.

Är du redo för bikinisäsongen, Britta?

2009-04-23T22:58:00.003+02:00

Är det inte härligt med personlig reklam? Frågan i rubriken fick jag alldeles nyss på min mejl från en tillverkare av bantningspiller. Annars är det mest Postkodlotteriet som ställer frågor som "Hur mycket får du, Britta?" och "Är Britta på Tjörn vår nästa miljonär?".

Men nu fördröjer jag bara svaret som jag vet alla väntar på: Är jag redo för bikinisäsongen? Jamen, självklart är jag det. Det har jag alltid varit. Frågan är snarare om mina grannar är redo för min bikinidebut?

Här kanske bantningsföretaget och Postkodlotteriet kan gå ihop och göra lite förfrågningar.

Den tiden på året

2009-04-21T23:59:00.004+02:00

"RIKAAAARD!"
"Öh?"
"Jag kommer inte ut från toan!"

Han går upp till mig på andra våningen och ser genast problemet. Med en snabb rörelse plockar han upp spindeln från tröskeln.

Shabby shopping

2009-04-17T20:49:00.007+02:00

"Mmm... de sitter perfekt", sa min mormor drömmande och kråmade sig framför spegeln.

Hon hade fått på sig ett par vita, riktigt tajta jeans med rejält utsvängda byxben. Nu var hon mäkta stolt över att de fortfarande passade över tio år efter att hon inhandlat dem.

Det var 1983.

Om jag inte minns fel var åttiotalet årtiondet det utfärdades dödsstraff på utsvängda byxben. Det var då det skulle vara smalt nertill och brett upptill, gärna förstärkt med mulliga axelvaddar. Men mormor som inte bara hade snygg figur var dessutom utbildad sömmerska. Hon visste när ett plagg satt rätt.

Själv fick jag alltid kläder att växa i. Mina Marilynjeans, Gul & Blå-brallan på alla moderumpor i slutet av sjuttiotalet, var så vida att jag än idag, med Guds hjälp och ett skohorn, skulle kunna kränga på mig dem. Och lite kult hade det nog varit.

Min point då? Jo, jag har idag handlat lågkvalitetsplagg till barnen. De var så billiga och massproducerade att jag blir imponerad om de håller sommaren ut. Å andra sidan räknar jag med att alla ungarna växer en storlek eller två i det vitaminrika solljuset i sommar.

Miljön gråter och barnen jublar. Ibland måste man välja.

En utmanad kvinna från Tjörn ...

2009-04-15T23:35:00.004+02:00

... ville skriva en limerick om Mjörn
fast hon lyckades ej
med en så simpel grej
för det rimmar ju bara på "björn"

Så här ligger det till: En författare har fått det hedervärda uppdraget att skriva limerickar om ortsnamn inom lokaltidningens upptagningsområde. Ojojoj, vad jag känner mig utmanad när jag hör sådant. Tänk bara vilka härliga, rimmiga ställen det finns här på Tjörn: Bleket (sveket, diskoteket ...) och Bräcke (räcke, täcke ...) till exempel. Eller Åker:

En fattig student ifrån Åker
förlorade rubbet på poker
trots fyrtal på hand
blev guldet till sand
för spelet det hade en joker

Ortsnamnet Valla tar fram min värsta sida:

En misslyckad man ifrån Valla
ville ha lite mus till sin balla
Han ropade "Hej!"
fast det var till fel tjej
så nu får han dra en handtralla

Känn er gärna utmanade. Det är helt okej att ta orter från ert eget närområde.

Uppdatering:

Nu när jag har sovit på saken önskar jag att jag inte hade lagt in den där sista limericken om Valla, trots att den lät så bra vid 23-tiden igår. Fast gjort är gjort, om än i bruna byxor. Och visst är det så som Raggoparden påpekar, att Tjörn rimmar på fler ord än "björn".

En fyrtioettårig kvinna från Tjörn
fann varken "hörn" eller "törn"
Men trots korkad knopp
är humöret på topp
för hon kom själv på engelska "learn"

Sommarjobb i Helvetet

2009-04-07T09:53:00.006+02:00

Det är hårda tider för alla som vill ha sommarjobb i år. Här på västkusten lottas de kommunala sommarjobben ut bland förhoppningsfulla ungdomar.

Annat var det när jag var tonåring och behövde fickpengar. Otroligt många jobb fick jag prova på innan jag valde bort allihop och blev journalist istället. Jag har varit hoppilandkalle, glasstant, växeltelefonist, funktionär vid O-ringen, ridskoleassistent, stencilapparatsreparatör och djävul.

Jobbet som Satans ställföreträdare fick jag sommaren jag var 17 år. Helvetet på jorden var i malmhamnen i Luleå. Där lastade svartmuskiga och kolindränkta förtappade själar vagnar fulla med järnmalm som sedan skulle över Atlanten till framför allt Sydamerika. Ibland blev karlarna hungriga och då gick de till en liten matsal, som den sommaren sköttes av lilldjävulen Britta.

Jobbet gick ut på lägga påsar med färdiglagad och vakuumförpackad mat i enorma kokkärl med ångande hett vatten. Sedan fiskades påsarna upp, klipptes av i toppen och vändes uppochner över karlarnas tallrikar. Det stänkande vattnet svedde deras såriga händer, som darrande tog emot dagens matranson.

"Gösta fick femton köttbullar och jag fick bara fjorton", mumlade någon.
"SKITSNACK", röt jag då. "Kan du inte räkna, karl?"

Det var minst lika varmt i mitt lilla kök som det var i gruvan. På den tiden hade jag ganska långt och flygigt hår som enligt föreskrifterna skulle knölas in i ett hårnät. Men hettan gjorde detta olidligt så jag knöt bara ihop håret i en tofs och brydde mig inte om ifall några av mina lockar fick fungera som extra krydda på läckerheterna som serverades.

En dag lämnade någon in en anonym protest: Tjejen i köket använder inte hårnät. Så Den Store Chefen tog sig personligen till mitt lilla krypin och beordrade mig att dra på mig nätet. Jag sa förlåt förlåt, log vänligt och vinkade käckt adjö till min arbetsgivare. Men det var en bitter och hämndlysten djävul som gick tillbaka in i köket.

Den lunchen var det HYGIEN som gällde för alla som ville äta. Själv hade jag omsorgsfullt rullat in mitt hår i ett sprillans nytt nät och dessutom placerat ut små käcka hårspännen som skulle hålla allting på plats. Jag var glänsande ren och förväntade mig, eller snarare krävde, att även mina matgäster skulle vara det. De sotsvarta karlarna fick därför klä av sig sina overaller och bokstavligen skura varenda kroppsdel som varit i kontakt med det svarta dammet. En efter en fick de sedan tassa in i matsalen, endast iklädda underkläder på de rena kropparna, och ta emot sina tallrikar. Ni må tro att det stänkande kokheta vattnet hade effekt nu.

I ett försök att spara pengar för det hårt ansatta LKAB började jag koka varannan kaffekanna på sumpen. Det blev lite som ett lotteri om man skulle få en god kopp kaffe eller en mugg med blask. Men drack man inte ur fick man heller ingen påtår. Efterrätt serverades ibland men den tilldelades bara dem som tuggat med stängd mun, vilket jag kontrollerade när de minst anade det.

Lunchen betalade männen med små kuponger som trycktes ner på en metallpinne. Jag höll inte alltid så bra koll men bestämde mig ändå för att räkna dem en dag. Den sista gubben hade satt sig vid bordet och ingen hade ännu lämnat matsalen. De var tjugoåtta män i rummet som alla tuggade med stängda munnar, men ... det var ju bara tjugosju kuponger!

Jag hämtade genast matsalsnyckeln som jag brukade låsa min arbetsplats med när jag gick för dagen, men den här gången låste jag istället från insidan. Sedan kastade jag demonstrativt upp nyckeln i luften, suckade ljudligt, fångade nyckeln och la den in min förklädesficka.

"Ni kommer INGENSTANS förrän den skyldige träder fram", sa jag sadistiskt. "Vem av er är det som inte har betalat för sin lunch?"

Tänk, där hade jag inte ens gjort lumpen men hade redan störtkoll på kollektiv bestraffning. En del saker kanske sitter i generna?

Jag fick i alla fall fram den skyldige och var nöjd med det. Däremot var jag inte lika nöjd med att jag trots mitt exemplariskt utförda arbete inte fick förlängning lovet ut. Men så var det ju ändå sommar och då måste man ju ha lite ledigt också.

Kreativt hjärnsläpp

2009-04-06T10:50:00.016+02:00

De som säger att kreativitet är som en positiv spiral har helt fel. Jag är så jäkla kreativ på jobbet och hemma att jag står helt tom inför vad jag ska skriva här på bloggen.

Idag har jag gjort färdigt en kurskatalog i massor av färger och med klotrunda bilder. Senare idag ska jag göra en affisch åt en kläddesigner. På kvällarna jobbar jag med ett beställt projekt där jag förväntas författa och inte som jag brukar, rapportera.

Och så är jag ju mamma också och flänger runt på än det ena, än det andra. Förra helgen sydde jag kläder till den lilla isprinsessan och jag blir lika förvånad varje gång något jag syr faktiskt blir bra.

Det är alltså kjolen jag sytt. Jag hittade till slut en lämplig marinblå topp, vilken dock inte är den på bilden (fleecejackan är en klubbjacka som alla har utanför isen).

Tre gånger såg jag Tjörns lokala version av Stars On Ice och tre gånger glömde jag ta med mig systemkameran. Följande bilder är tagna med mobilen.

De stora flickorna

De små flickorna. En är min.

Nej, fy fasen vilket nollställt inlägg. Ändå är jag otroligt nöjd över att jag faktiskt skrivit det.

Howdys fulkulturfyra

2009-03-28T19:29:00.007+01:00

Jag gillar ju egentligen inte alls enkäter eller frågeformulär och tänkte därför inte kopiera och svara på Lottens kulturfyra, men så svarade jag tyst för mig själv och insåg att aldrig förr har fyra svar så innerligt och ärligt illustrerat mitt liv. Här är frågorna:

1. Vilken bok läser du just nu?

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Och här är svaren:

1. Boken jag läser just nu (eller just läst ut) är Bedårande barn av sin tid/Historien om Noice av David Bogerius. Det snopna är att jag själv skrivit exakt samma bok men kallat den Tonårsdrömmar istället. Här är två av illustrationerna i min version:

Fotot är taget av mig själv på Domusrestaurangen i Boden den 24 juli 1981. Jag hade inga moraliska betänkligheter innan jag antastade idolerna och bland annat stal en pommes frites av söte sångaren Hasse Carlsson i mitten. Pommes friten, som numera liknar ett barr, finns i en plastficka i en pärm döpt Noice.

Ja, tänk om man hade kunnat läsa "alla brev". Namnet "Giho" skulle egentligen vara "Gitto", mitt smeknamn när det begav sig, men min coola namnteckning fick de två t:na att se ut som ett stort H.

2. Skivan jag lyssnar på mest nu är Circus med Britney Spears. Och ja, JA, javisst, jajamensan, jag ÄR --> 41 <-- år!!!

Jag visar versionen med spansk översättning, som en liten bonus. Kolla in hennes heta "l" och prova sen att säga ett "l" med samma mimik. Fullständigt omöjligt. Men varför denna skiva då? Jo, because I'm worth it!

3. Det roligaste jag ser fram emot nu är STARS ON ICE nästa vecka. En liten brasklapp dock: det är Tjörns lokala version och minsta dottern är med i två nummer.

4. Bloggarna jag läser är ERA!

Kanske på rätt väg

2009-03-24T11:40:00.002+01:00

Igår hade Sjuåringen en stor nyhet vid kvällsmaten:

"Jag tror inte att jag är så äcklig längre för jag blev vald nästan först i brännboll", sa han stolt.

Det här får väl vara en liten uppdatering då, för sanningen är den att vi inte hör särskilt mycket. Först blandades en antimobbningsgrupp in, sen rapporterades att det blev bättre, sen tog jag tre barn på bar gärning när de duschade Sjuåringen med kläderna på, sen kräktes han när han skulle till skolan, sen blev han glad och bjuden på kalas, sen började han i samma basketlag som en plågoande och verkade bli kompis med honom, sen rapporterades att Sjuåringen var "harmonisk" och så igår detta.

Det fattar väl jag också att epitet har en förmåga att följa med i många år, men kanske är vi på rätt väg? Nu ska jag länka till Sjuåringens farmors blogg, där hon visar vilken konstnärlig och go liten kille vi har.

Hong Kong King Kong

2009-03-21T12:51:00.006+01:00

Till skillnad från mig är maken cineast. Han har smällt upp en gigantisk bioduk hemma och kör film på projektor. Lite konstigt kan tyckas eftersom han nästan bor på bion också. Det roliga med bioduken hemma är att han har ett foto på sig själv som skärmsläckare, så att alla grannar som går förbi antagligen tror att vi har en tre meter bred affisch med maken på väggen.

De senaste dagarna har till och med jag sett en del film. Eftersom jag ganska ofta struntar i filmen efter att jag sålt biljetter på bion ligger jag efter och måste ta mig samman då och då och komma i kapp. Så den här veckan har vi sett Woody Allens Vicki Cristina Barcelona och Kaitokeino-upproret.

Igår var det dags igen men den här gången tänkte vi se en lite smalare film: Goliathon. Maken har köpt den för 29 spänn och vi har fingrat på fodralet många gånger. Redan i de första scenerna visste vi att kvällen var räddad; det här måste vara den ambitiösaste B-rullen någonsin!

Om ni inte lyckas få tag på den i er närmaste filmbutik får ni här en utmärkt "plot summary":

Giriga kineser vill fånga jättegorilla som uppstått ur en jordbävning och trampat ihjäl bybor i Himalaya och dessutom efterlämnat sig ett (1!) fotspår som fotograferats. Snygge kinesen Johnny är sur på sin brorsa och flickvän som legat med varandra (tillbakablickar: 1. Johnny och flickvän springer hand i hand i solnedgång på strand i slowmotion till stråkmusik, 2. Johnny klampar in i brorsans (!) sovrum med rosor i handen och finner sin flickvän där).

Med på expeditionen följer en massa indier som tack och lov talar flytande kinesiska. De dör en efter en:

1. ihjältrampande av onda elefanter som lämnar blodiga fotavtryck
2. stympade av hemsk tiger som sväljer ett ben i ett nafs
3. störtande från några stup.

När de första indierna dör och ligger uppslängda i träd och på hyddtoppar bryr sig Johnny inte om det nämnvärt. "Nä, nu fortsätter vi", säger han käckt. När däremot tigerns benlösa offer får ett nådaskott av en kines blir Johnny förtvivlad, lägger armen för pannan, slår huvudet mot en trädstam och gråter/skriker: "Varför, varför???". Sen tar han nya tag och fortsätter.

Helt plötsligt dyker en blond snärta upp. Hon har permanentat hår, en trasa runt midjan och läckra små bröstvårtsskydd. Kajalen runt hennes ögon är tjock och läppstiftet ljusrosa. Hon fnittrar men männen bestämmer sig för att ignorera henne och bara fortsätta. De övernattar på en kulle och när Johnny gått och lagt sig smiter de andra hem och lämnar honom åt sitt öde.

På morgonen, efter att Johnny har tvättat sig och tagit på sig rena kläder som fanns i tältets garderob, kommer King Kong och fångar honom. Snärtan säger åt King Kong att lämna Johnny i fred och så börjar en romantisk historia, där istället Johnny och snärtan springer i slowmotion till stråkmusik.

Det visar sig att snärtan, som är blond och västerländsk och har bott i Indien hela sitt liv, talar flytande kinesiska och heter Aw-wei. King Kong heter i själva verken Aw-wang men bådas namn uttalas "Aaa-Wiiii". Snärtan tar med Johnny till planet som hon och föräldrarna störtat med. Där slår hon sig för pannan och gråter hysteriskt medan Johnny hittar ett fotoalbum och en dagbok som snärtan aldrig kommit på att titta efter själv under alla dessa år.

Snärtan har blivit vän med alla djuren och sjunger och leker med dem som Snövit. Men när hon blir biten av en orm måste Johnny suga ut giftet ur låret och sedan blanda till en läkande brygd i sin medhavda mortel.

Efter ett tag bestämmer sig Johnny, snärtan och King Kong för att promenera till hamnen och ta en båt till Hong Kong. På båten kedjas jätteapan fast och snärtan gråter i regnet. Johnny tycker det är dags att hon får civiliserade kläder och köper en ormskinnskorsett och ett par skinnhipster till henne. Hon fnittrar förtjust men bestämmer sig för att behålla sin djungelbikini istället.

När båten med King Kong kommer in i Hong Kongs hamn pekar alla kineser på den. Ändå betalar de gärna för att få se jätteapan förnedras i stadens idrottsarena. Samtidigt kysser Johnny sitt ex och snärtan rusar iväg till King Kong. En kines försöker antasta snärtan och apan blir arg och sliter sig loss. Han slår sönder hela Hong Kong medan han beskjuts av leksaksbilar. Hela tiden pekar kineser på honom.

King Kong klättar upp för en skyskrapa och snärtan och Johnny, som nu är vänner igen, tar hissen upp. Apan dödas och Johnny bär ut snärtan. SLUT.

Maken och jag var mest imponerade över hur många statister filmen faktiskt hade. Tänk när hela idrottsarenan fylldes och regissören ropade i sin megafon: "ALLA PEKAR DITÅT NUUUU!". För det är ju så att om det kommer en femtonmetersapa så räcker det inte att informera sina vänner om det, man måste peka på den också ifall de skulle råka missa den.

Jag kan dock helt ärligt säga att jag varmt rekommenderar filmen.

Ideellt arbete vs. serviceinställning

2009-03-19T13:13:00.003+01:00

Vi har en policy på bion som går ut på att vi ska vara vänliga mot besökarna, vad som än händer. Om de så ställer sig och skriker åt oss ska vi bara le tillbaka. Detta trots att vi inte får ett öre för arbetet och för att vi faktiskt möjliggör att även vår lilla håla har en egen biograf som till och med visar premiärer.

Men det är inte alltid så lätt. Varför är folk så arga och otacksamma? Sist var det en kvinna som tyckte det borde vara tre personer som jobbade och inte två. Det gick för långsamt tyckte hon. När sådant händer brukar vi vänligt informera om att man gärna får hjälpa till. Hittills har inte en endaste människa kavlat upp ärmarna och ställt sig bakom disken med oss.

En man var arg för att datumet på chipsen han köpt av oss gick ut samma dag. Han fick pengarna tillbaka, fick behålla chipsen men var lika arg för det. En annan, riktigt lömsk en om jag får säga det själv, undrade vad vi gjorde för "alla intäkterna" (vi får stöd av SFI för att nätt och jämnt hålla oss över ytan). Ytterligare en tyckte att vi inte alls jobbade ideellt eftersom vi får se filmen.

Få se nu. En biljett kostar 75 kronor och vi måste vara där en timme före och sedan stanna och städa efter alla som slänger sina godispapper och halvdruckna drickor på golvet. Sen hinner vi sällan se början av filmen heller eftersom någon alltid måste köpa något precis när vinjetten börjar. Och så vet väl förstås alla att "Män som hatar kvinnor" är nio gånger bättre när man ser den för nionde gången på en vecka!

När en dam frågade efter pensionärsrabatt log min man vänligt mot henne och sa att vi minsann inte hade pensionärstillägg heller. Han kommer undan med sånt; han är stilig och välklädd och har ett bländande leende. Skulle jag säga det finns det risk att jag hade placerats med huvudet före i soptunnan utanför.

Nä, nu är jag bara lite allmänt stressad och bitsk. Men jag ber er ändå att tänka till nästa gång ni blir irriterade över någon föreningsmänniska som inte gör saker tillräckligt snabbt eller rätt. Vi vill ju också hellre vara vanliga besökare som får ta det lite lugnt. Men vem ska då sköta ruljansen?

Män som organiserar

2009-03-18T10:48:00.004+01:00

Vad är det med män och vägarbetsplatser? Är det maskinerna som lockar? Eller är det de stora hålen i marken?

De håller på att gräva upp hela trottoaren intill den smala vägen utanför barnens skola. Alltså kan bara bilar passera i en riktning nu. Det gör kanske inte så mycket eftersom man ändå inte kör snabbare än max tjugo där och därför hinner väja, men nu har ett annat hinder dykt upp:

Män.

Män som står bredbent med rynkade pannor. Män som diskuterar och argumenterar. Män som tycker, män som anser, män som vet. De är så upptagna där de står och pekar mitt på vägen att hela trafiken numera måste omdirigeras runt torget (cirka 1 km) för att komma förbi.

Jag undrar om vägarbetarna gillar hjälpen de får från männen. Om de tänker att "ja just det, att använda lite extra cement här hade jag aldrig kommit på själv". Det är som om det skulle stå en drös med främmande människor inne vid mitt arbetsbord och säga åt mig att använda en annan gul nyans på annonsramen eller varför inte klämma in ett kommatecken där?

Min morfar, ett av mina absoluta favoritämnen att blogga om, var född till organisatör. Han pekade och andra utförde. När det brann i badhytterna på stranden i Lökken organiserade han hela släckningen, tills någon röt:

"Få tyst på den jävla svensken!"

En annan gång organiserade han tändningen och släckningen av påskbrasan i Vidkärr. Året därpå ringde brandchefen till min mormor och bad henne ödmjukast att hålla sin make inomhus under hela ceremonin.

Morfar, den store organisatören, organiserade också påstigningen på färjan från Amsterdam till Göteborg ett år. Han var visserligen passagerare själv men tyckte att besättningen kunde behöva hans expertis. När Stenabåten la ut hade samtliga passagerare blivit guidade ombord på ett ypperligt sätt. Alla utom morfar som stod kvar på terminalen och undrade vad som egentligen gick snett.

När morfar fick storhetsvansinne och fick för sig att dirigera flygtrafiken på Palermos flygplats gick det mindre bra. Äldre, svenska män var inte välkomna på landningsbanan. Men den historien får vänta, för nu måste jag återgå till mitt arbete.

Som jag tack och lov gör utan hjälp från diverse män och andra organisatörer.

Haha, jag är först!

2009-03-14T23:53:00.002+01:00

Tänka sig, ingen annan har hunnit blogga om Fellemedimestivalen (som Sexåringen kallar den) och ändå har den varit slut i över en timme. Jag är alltså först ut bland alla sakkunniga i vår lilla bloggerikrets.

Detta förenklas givetvis av att jag för en gångs skull beskådade eländet. Det är inte varje år det händer, vill jag lova. Faktum är att jag kom på mig själv med att tala om för Sexåringen att hennes mamma minsann också var sex år när Abba vann 1974.

"Waterloo?", frågade den kloka Sexåringen.
"Jajamensan", svarade den stolta Fyrtioettåringen genast.

Så nu ska jag alltså kommentera kvällens tillställning. Alltså ... ööh ... opera var det va ... eller?

Nä, gör ni det istället.

Vågar du satsa?

2009-03-13T22:50:00.001+01:00

Svetten lackar i pannorna. Några skrapar nervöst med fötterna mot det sträva golvet. Japanen som vägde på sin stol har ramlat omkull. Alla väntar tålmodigt på resultatet. Det är nu det gäller, nu det ska avgöras vilka som går hem med pengar i plånboken och vilka som har chansat och förlorat.

Då kommer svaret, mycket tidigare än man väntat: Sexåringen har ringt till mamma och vill komma hem. Det går helt emot oddsen; nästan ett år har gått sedan hon försökte sova över förra gången så de som satsat på hela natten ska bara få 1,3 gånger pengarna. Ändå är det bara några få som vågat satsa på hemringning. Den natten får dessa våghalsar fira med nästan femtiodubbel utdelning!

Några dagar senare är det dags igen: Sexåringen ska ta hål i öronen och oddsen för att hon ska rusa iväg efter det första hålet är något högre än oddsen att hon ska ta båda. Satsar man på att hon ska vända i dörren, redan innan håltagningspistolen kommit fram, är utdelningen bara 1,17.

Vadslagningsfirmorna lurar i buskarna utanför salongen. Klockan 16:00 är det dags och en del räknar med att processen kan bli långvarig och har därför tagit med sig kaffe och uppfällbar stol. Men, vad är det som händer? Redan 15:58 kommer Sexåringen ut ur salongen. Vadslagningskontrollanterna kan inte stilla sin nyfikenhet och kastar sig fram. En och annan har redan hunnit knappa in ”inget hål” i sina datorer. Då ser någon hur det gnistrar på Sexåringens örsnibbar; hon har inte bara gjort två hål, hon har dessutom gjort det tidigare än på utsatt tid.

Nästa vecka är det dags igen. Sexåringen ska sjunga i kyrkan, men kommer hon att säga ”Jesus är uppstånden” eller ”Jesus är uppfunnen”? Enligt körledaren är oddsen i nuläget cirka 50/50. Vadslagningen kan börja.

Marinblå polo och brutna löften

2009-03-13T20:33:00.003+01:00

Flera veckor senare är jag tillbaka, mer förvirrad än någonsin. Vad var det för blackout jag fick? Har jag den fortfarande? Varför har jag lovat Lotten att skicka wv och sedan inte gjort det? Är jag en usel människa?

Och framför allt: HUR HITTAR MAN EN MARINBLÅ POLOTRÖJA I STORLEK 122?

Ja, det var alltså det sista problemet som fick mig att ta till Blogger. Jag har letat på Tradera, Blocket, samtliga (tror jag) nätbutiker och jag har googlat "polo 122", "marinblå polo", "barnpolo" (testa att googla den, ni) och till och med "pojkpolo", trots att den ska vara till en liten tös.

Så kom jag på det till sist: Jag ska blogga om det! Jag ska återvända till cybervärlden och jag ska göra det med ett uppdrag. Jag ska till och med ta mig samman och leta reda på orden till Lotten.

Howdy is back! Och ni får gärna tipsa om hur man hittar en marinblå polotröja i storlek 122.

Vi ska bada ...

2009-02-22T12:35:00.003+01:00

... mumlar ewookarna, eller vad de nu heter, de där håriga ökenriddarna i Star Wars. Dags för rening och nya tag, tycker de, och fångar Luke eller någon annan skojare.

Jag måste också renas. Framför allt måste jag sluta svamla om sånt jag egentligen inte har någon aning om. Livet har tagit en annorlunda vändning och jag har bestämt mig för att hänga på.

Firman är temporärt nedlagd. Someone made an offer I couldn't refuse. Konstigt så här i lågkonjunkturen men outgrundliga äro ju vägarna.

Så det blir tyst härifrån ett tag nu. Måste samla mig och komma underfund med vad jag egentligen vill.

Puss på er hela bunten! Det har varit roligt att lära känna er.

En vecka senare

2009-02-14T18:51:00.009+01:00

Jag är tillbaka i vardagen med livet någotsånär i behåll, mörbultad men utmattad. Eftersom maken gjorde lumpen däruppe i norr har jag gått med på hans livstidsdispens från att besöka Luleå. Alltså fick jag resa själv med ungarna och det är minsann inte enbart semester. Men det är mysigt att få umgås med de små galningarna och veckan blev riktigt minnesvärd:

FREDAG 6/2
Flyg från Göteborg till Luleå, där det även för en föredetta lulebo var osannolikt mycket snö. Var ute en del på kvällen och fick en nödvändig lärdom inför kommande dagar: Sexåringen färdas med en hastighet av cirka hundra meter i timmen eftersom hon insisterar på att bara gå i midjedjup snö.

Varför ta den kortaste vägen hem?

LÖRDAG 7/2
In till centrala Luleå och lek i parken där en jättestor isutter också är rutschkana. Tack och lov var "Använd hjälm"-skylten översnöad så jag slapp dåligt samvete. Vi passade också på att komplettera livsnödvändigheter som vi glömt: vantar, fuskpolo, slips (!) och lego. Sen blev det laxburgare och biobesök: Bolt.

På ryggen har den en lång isrutschkana.

SÖNDAG 8/2
Tillbaka till centrala Luleå och den fantastiska isuttern. Denna gång såg jag skylten men tänkte att det gick ju bra igår. Efter det blev det besök på Norrbottens museum, där de plockat bort min barndoms glädjeämnen: en uppstoppad ren och autentisk kåta. Istället fick barnen leka affär och stoja i en kåta av tältduk. Det tog ungefär tjugo minuter! Tillbaka till uttern som var mycket roligare.

MÅNDAG 9/2
Leos lekland i drygt fyra timmar. Det låg spott och andra kroppsvätskor på madrasserna och jag anade redan då vad som komma skulle i form av smittor. Men jisses vad kul de hade.

TISDAG 10/2
Buss till Haparanda och promenad över till Torneå där ingen talade svenska. Barnen försökte tala långsamt med de förvånade expediterna, vilket givetvis inte hade någon effekt. Så det blev kladdig dressing istället för ost på hamburgarna, något som säkert skyndade på den smygande kräksjukan.

NATTEN MELLAN TISDAG OCH ONSDAG
Spya, spya och ännu mera spya. Och ändå var det bara Sexåringen som var drabbad än så länge.

ONSDAG 11/2
Jag stannade hemma med kräksjuk sexåring medan de stora barnen var på Teknikens hus med morfar. Där uppfann de makaronmaskiner (jag fick en när de kom hem men förstår inte riktigt hur den fungerar), gjorde papper och kartonger och besökte en timlång föreläsning om astronomi. Enligt pedagogen på plats lyssnade alla tre intresserat och ställde intelligenta frågor. Det hade de garanterat inte gjort om jag var med.

TORSDAG 12/2
Morfar fyllde 70 så det blev promenad upp till Ormberget där vi åt ärtsoppa och pannkakor. Sedan åkte Sexåringen, Tioåringen och Tolvåringen pulka nerför berget med morbror medan jag fick ta hem Sjuåringen i lånad bil eftersom han fått akut paltkoma av åtta pannkakor. Han placerades istället framför Disneykanalen med en fjärrkontroll i den lealösa handen. Ganska snart kom dock de andra promenerande, förutom Sexåringen som drogs storgråtande i en pulka. Hon hade lyckats krocka med liftstugan och fått ena benet blåslaget. "Faaasen att de ska bygga ett hus just däääär", hulkade hon.

KALASET
Den enda present morfar ville ha var att barnen skulle lyssna tysta medan han föreläste om tre andra födelsedagsbarn: Abraham Lincoln, Charles Darwin och Felix Mendelssohn som alla skulle ha fyllt 200 år denna dag (fusk: plus nio dagar för Mendelssohn). Barnen lyssnade och lärde sig om amerikansk historia, slaveri, den icke-statiska naturen och evolutionslära, men när morfar tog ton i en egenkomponerad opera kunde de inte hålla sig för skratt.

FREDAG 13/2
Frukostpicknick på isen. Tolvåringen fick där erfara hur svårt det är att kissa ostört på öppen is, något som dessutom den elaka Fyrtioettåringen (moi) dokumenterade med bästa objektivet. Fotot kan vara bra att ha vid framtida förhandlingar. Sexåringen, som blivit lite filosofisk under sina sjukdagar, konstaterade att världen hade varit mycket vackrare om kiss varit blått istället för gult. Sen packade vi och åkte hem till Göteborg, där Sjuåringen och jag nästan omgående började kräkas.

Summan av kardemumman är att det i rimlighetens namn borde vara min tur att få semester nu.

Luleå

2009-02-08T18:55:00.001+01:00

Det är världens minsta dator och fingrarna är dessutom stelfrusna, men ... VARMA HÄLSNINGAR FRÅN FEBRUARILOV I LULEÅ!

Den fruktade katastrofen ...

2009-01-31T10:53:00.004+01:00

... är nära stundande i Alaska. Under mina få år där hann jag med två vulkaner (Redoubt och Spurr) och ett oräkneligt antal jordskred.

Visst är det jobbigt med all aska och det bästa är att hålla sig inomhus under tiden, men hellre det än till exempel vinterkräksjukan.

Tangentarm ...

2009-01-30T16:41:00.003+01:00

... finns det mig veterligen inget som heter. Däremot tennisarm, som har drabbat mig av för mycket knackande på tangentbordet. Jag äter piller och har lovat att ligga lågt med knackandet i två veckor. Det klarar jag naturligtvis aldrig men försöka skadar ju inte.

Alltså blir det tyst härifrån ett tag, tillika i kommentarsfälten (fast det löftet blir svårare att hålla).

För utlämnande

2009-01-28T20:30:00.003+01:00

Idag har åtgärder vidtagits: möten, arbetsplatsträff på skolan och inkallande av anti-mobbningsgrupp. Mer kan jag inte säga för då blir det att jag lämnar ut personer.

Tack allihop tusen gånger för ert stöd.

Äcklig

2009-01-27T13:47:00.005+01:00

Sjuåringen har en svag doft av havre. Helst ska man inte tvätta hans hår med parfymerat schampo eftersom doften då kan försvinna. Jag brukar burra in min näsa i hans nacke och låta de små håren kittla mig på näsan. Då vänder han sig om och lägger armarna om mig. Mandelögonen är lugna och han ser kärleksfullt på mig när han säger att han precis har gjort färdigt ritningen till roboten som ska bota min rygg.

Sjuåringen är äckligast i skolan. När han brer sin lunchmacka kan ingen äta av smöret efteråt. De andra tvingas äta sina smörgåsar torra och allt är Sjuåringens fel. Ganska ofta, ja faktiskt varje vecka, brukar barn hjälpa till att tvätta Sjuåringens kläder i vattenpölar. Det är bäst så eftersom han är så äcklig. Till och med Elin, den minsta tjejen i förskoleklassen, vet det. Äcklig och Fuling ropade hon efter honom igår. Oj, vad alla de stora barnen skrattade.

(Sexåringen hämtade fröken så nu blir det utredning.)

Självporträtt

Britta Leanders eviga ögonblick

2009-01-26T08:49:00.001+01:00

När jag som tioåring köpte vykort i London förundrades jag över hur korkad kassörskan var. Sexton stycken skulle jag ha, för tio pence styck, och så tar hon fram miniräknaren. När jag lämnade den lilla butiken på Carnaby street hade jag både vykort och en rolig historia med mig. Det var inte förrän igår, trettioett år senare, som historien upphörde att roa mig.

Jag jobbade på bion, ett ideellt uppdrag jag delar med några andra. Igår var jag dock ensam i foajén och fick därför sköta såväl biljettförsäljningen som kiosken samtidigt som jag var portvakt vid salongen. Vi visade ”Maria Larssons eviga ögonblick” och bion fylldes snabbt. Jag fick därför använda hela min simultanförmåga för att få läget att fungera. Biljettkassan flyttade jag till den lilla kiosken och istället för att dra biljetterna vid dörren rev jag av dem direkt, redan vid försäljningstillfället. Sedan höll jag hela tiden ett vakande öga mot salongsdörrarna så att ingen skulle slinka in utan biljett. Jag måste ha sett helt vindögd ut!

Räknade gjorde jag som aldrig förr. De flesta skulle ha en biljett, för 75 kronor, några skulle ha två biljetter för 150 kronor och ett fåtal fick betala 225 för tre biljetter. En dam hade ringt in en beställning och fick hela sju biljetter för 525 kronor. Den summan var redan uträknad och var nedtecknad på beställningslappen. Och så sålde jag godis: chokladkakor för femton kronor, bilar för femton kronor, tablettaskar för en femma, popcorn och chips för femton, klubbor och smågodis för en krona styck, mentos för sju och så drickor för tio. Allt det där låg i en egen kassa intill biljettkassan. Total kontroll hade jag där jag tog emot inte mindre än 154 godissugna biobesökare på mindre än en halvtimme.

Tills plötsligt.

”Kan jag be att få fyra biljetter, tack.”

Det var en parant dam i sextioårsåldern som rubbade mina cirklar. Jag stirrade på henne och tänkte att va sa mänskan egentligen. Fyra biljetter! Det går ju inte. Paniken steg i samma takt som kön fylldes på av förväntansfulla besökare. Tiden stod stilla, min mun gapade och ögonen gled korkat över den otåliga folkmassan. TÄNK BRITTA! uppmanade min ensliga hjärna.

Få se nu: om en biljett kostar 75 kronor så är ju två lika med två gånger 70 alltså 140 fast då får man lägga till en femma för varje biljett alltså fyra gånger fem blir 20 plus 140 blir 160 gånger två blir 360 och så är det en biljett till för 75 kronor.

”Det blir 435 kronor”, sa jag.

”Nehejdu, det blir faktiskt 300!”, sa damen och såg sig roat omkring.

Eftersom jag är serviceinriktad och dessutom inte hade tid med en diskussion accepterade jag hennes pengar men kunde ändå inte låta bli att känna att jag nog blivit lurad. Tack och lov var det ingen annan som ville köpa fyra biljetter så kassan var någorlunda i ordning när jag stängde salongsdörrarna och satte mig för att andas ut. Efter bara några ögonblick kom insikten till mig: Det är väl självklart att fyra biljetter kostar 300 kronor!

När jag som tioåring köpte vykort i London förundrades jag över hur korkad kassörskan var. Och när jag som fyrtioettåring sålde biljetter till ”Maria Larssons eviga ögonblick” förundrades besökarna över hur korkad jag var.